Nya svenska filmvågen 3

  • Svensk titel: Nya svenska filmvågen 3
  • Originaltitel: Nya svenska filmvågen 3 – Tema: Fejkdokumentärer

Recension - Blu-ray/DVD

Varken hackat eller malet. Så känns Nya svenska filmvågen 3, en DVD- samling som försöker vara en kulturtidskrift. Men det räcker inte med
en krönika av Expressens Jan Gradvall och en pytteliten ledare av redaktören. Jag saknar reportage, resonemang och inte minst redaktionens syn på ett relativt nytt och intressant ämne. Antingen bör filmerna, och presentationen av dem, få tala för sig själva, eller också vill jag se en vidare utveckling av tidskriftsidén. Som det är nu så är har produkten för mycket av alibikaraktär.

Och filmerna då?
”En film blir inte konst bara för att man har skakig handkamera”, lyder ungefär en replik i Midsommarafton –99 av Per Lindgren och Joakim Gralén. Nej just det. Det är väl meningen att repliken ska fungera som en självreflekterande kommentar över en filmstil. Jag vet inte om det är medvetet, men det låter mest som en ursäkt för att filmen vi tittar på blev som den blev. Midsommarafton –99 illustrerar också det som är det svåra med fejkdokumentärer. Hur gör man för att skådespelarna ska vara sig själva (eller någon annan) och inte spela rollen? Med andra ord gäller det att få till en äkta fejk. Det är någonting som, festen, fyllan, små grodorna, hånglet, otroheten och lägereldsgitarren till trots, Lindgren och Gralén inte lyckas få till.

Betydligt snyggare genomförd är Lillebror ser dig, av Jesper Ohlsson och Mark Hammarberg från Kalix folkhögskola. Även om den inte är perfekt så är snubben som påstår sig vara Peter Siepens lillebror fantastiskt bra på att vara trovärdig. Lillebror ser dig är välgjord och genomarbetad, komplett med fingerade adoptionsdokument och allt. Den enda skönhetsfläcken är att filmen på ett ställe faller i samma fälla som Midsommarafton –99. Denna brist är tydligast när Peter Siepens föräldrar presenteras. Annars håller jag med krönikör Gradvall I att Lillebror ser dig är samlingens bästa film.

Ytan av Nina Holst är en sex minuter lång plåga, och det är tur att den inte är längre. Det enda roliga med filmen är att den är inspelad på NK, ytans konsumtionsmekka. Ytan är finansierad av Växthuset (Svenska filminstitutets plantskola) och är ett tragiskt samarbete mellan institutionsdrake och filmskoleelev (i det här fallet Institutet för högre TV-utbildning i Göteborg). Maken till pretentiös smörja får man leta efter.

Peter Wahlbecks musik som ljuder under eftertexterna är det skojigaste med Lervik, av Joakim Andersson, Petter Falk och Hanna Samlin. Fem konstskoleelever ska bygga monster I Wahlbecks sommarstuga och det hela ska dokumenteras med kamera. En deltagare är planterad i gruppen för att söndra och orsaka kaos. Den Idioterna-inpirerade filmen lämnar mig totalt oberörd. Det som ska vara filmens drivkraft: det moraliska dilemmat om hur man får behandla den grupp man dokumenterar, blir inte
mer än en ytlig betraktelse. Ingenting utvecklas, ingenting intressant händer och det hela blir en dryg kvartslång gäspning.

Egentligen är idén briljant: en låtsasdokumentär om en filminspelning av en romantisk komedi med Ronny Svensson i huvudrollen. Ronny, hjälten från Kanal 5, som med aldrig sviktande professionalism kunde presentera vilken skräpfilm som helst. Men trots den goda premissen blir Fanny & Ronny – Bakom kulisserna bara bitvis halvkul. Bengt Strömbros film är
tänkt att vara en lättsam komedi, men jag skrattar inte särskilt ofta eller mycket. Ibland ler jag, men det är allt.

Mer sevärd är Dog is watching, Johan Melins alster om väktarvåld. Även om den inte är genomförd med perfekt konsekvens har den en vardaglighet som gör den obehaglig. Fejkat dokumentära gryniga svartvita sekvenser
blandas med fiktiva scener i färg, en kombination som är mycket lyckad. Väktarna firar en kollegas födelsedag, super till, klappar på den gravida flickvännens mage och misshandlar en demonstrant, allt med samma självklarhet. Dog is watching har ett direkt tilltal som ingen
annan film på DVD:n, och är tillsammans med Lillebror ser dig det starkaste kortet.

Sist ut är Janne och Mertzi: Anden i glaset. På tre minuter får man allt: spänning, kärlek, död och dockor. Den här kortisen, regisserad av Petter Lennstrand och Filip Engström, får mig att längta efter kakmonstret. Han skulle nog ha gillat den.

Roland Madarász

Kommentarer