Recension - Blu-ray/DVD

Lukas Moodysson har ända sedan succén med debuten ”Fucking Åmål” pekats ut som ett av Sveriges filmindustris stora hopp. När han två år senare upprepade framgångarna med ”Tillsammans”, visade det sig att publiken och medierna var intresserade av allt som hade hans namn på sig.
Antagligen är det förklaringen till varför Moodysson vågar sig på en helomvändning i sitt senaste alster. Vilken annan regissör i Sverige skulle få förtroendet att göra ett så riskabelt och vågat projekt som Lilja?

För riskabelt är det minsta man kan kalla detta; en regissör med två publikfriande feel-good-filmer som det enda på meritlistan, väljer nu att regissera ett allvarligt drama och detta på ryska – publiksuccén riskerar att utebli.
Nu verkar inte detta ske (med tanke på Moodyssons popularitet), men att han har modet, tycker jag är imponerande.
Dessvärre är inte resultatet det.

Lilja är en 16-årig flicka som lever någonstans i f.d. Sovjetunionen med sin ensamstående mamma. När mamman får möjligheten att flytta till sin pojkvän i USA, börjar Lilja fantisera om en bättre värld. Men mamman flyttar själv med löftet att Lilja får följa henne senare och Lilja får klara sig på egen hand. Övergiven av alla sånär som på hennes vän Volodya, kantas Liljas vardag av svek, limsniffning, prostitution och hoppet på ett bättre liv.

Ett seriöst ämne som sagt, som har alla förutsättningar att skaka publiken och få den att tänka till. Tänka till gör man, men särskilt berörd blev åtminstone inte jag. Moodyssons brister som regissör är påfallande tydliga.

Inom relationskomedin, kan man komma undan med brister som bildberättare, men när han nu ska skildra en annan genre som kräver rätt handlag, syns det att han inte behärskar mediet. I ”Requiem for a Dream”, skildrade Darren Aronofsky en liknande historia, men hjälpte skådespelarna med bild, ljud, musik och klippning, så man verkligen kände att man upplevde filmen. Lilja ser man bara.

Det är som att se en dokumentär – man har sympati för Lilja och tycker att det är synd att människor får uppleva sånt. Men man känner aldrig ”tänk om det vore jag”. Och då hjälper det inte hur fenomenal Akinshina är i titelrollen; det är alldeles för mycket distans mellan duken och publiken för att tända till.

Och när man märker att samma sak händer gång på gång i historien, undrar man om Moodysson hade tänkt sig en film eller ett debattinlägg i diskussionen angående flickor som luras från öst till väst och utnyttjas som prostituerade, när han skrev manuset.

Trots en viss skepticism, landar Lilja 4-ever på ett godkänt betyg tack vare superba skådespelare, en i grund och botten bra historia och ett suveränt soundtrack. Men till nästa gång, borde Moodysson lära sig hur man kan göra en god tanke till en mästerlig film.

Nikita Averin Kronlund