Livet i 8 bitar

  • Svensk titel: Livet i 8 bitar
  • Originaltitel: Livet i 8 bitar
  • Release (Bio): 2002-09-27
  • Release (Blu-ray/DVD): 2003-04-09

Recension - Blu-ray/DVD

Två stycken svenska debutregissörer och en film som det satsat mycket tid och pengar på och som verkade vara en schysst och originell idé. Lägg sedan till skådespelare som Kjell Bergqvist, Jan Malmsjö och Jessica Zandén. Resultatet? Ja faktiskt så dåligt att jag var tvungen att nypa mig i armen.


J (Sunil Munshi) lever för tv-spel och han är också väldigt skicklig på det. Flickvännen har svårt att förstå honom och all tid han spenderar med handkontrollen i sin hand. Hans judiska familj är också på honom och vill att han ska skaffa sig ett riktigt jobb och inte bara strosa omkring. Men 25 åriga J bryr sig inte speciellt mycket för han ska bevisa för dem att han allt kan klara sig själv.

Den chansen kommer när han kvalar in för VM i Nintendo 8-bitar i Los Angeles. Det finns bara ett problem, VM ligger på samma datum som den judiska påsken, det största som händer bland judarna. Så på något sätt måste han lyckas ta sig igenom familjens påskfest och hinna med flyget över till staterna. Något som visar sig bli allt annat än lätt.


Nästan hela filmen är berättad i tillbakablickar från ett sjukhusrum med J som berättare och hans rumskamrater som lyssnare. Redan där anar man stora oråd. Själva filmens huvudpunkt dör ganska så snart då man tidigt får reda på att hans hand blivit kapad, så egentligen är filmen en berättelse om hur det gick till när han blev av med sin högerhand, inte hans väg till stora triumfer i tv-spelens värld. Intressant? Knappast.

Filmen är oengagerad och otroligt tafatt. Dess karaktärer är ovanligt bleka och omotiverade, inte ens Kjell Bergqvist lyckas rädda det här.
Filmens största problem är flytet, det finns för huvudtaget inte. Och varje gång filmen kommer tillbaka till berättaren i nutid stannar det av ännu mer. Klippningen har ingen som helst tajming och filmmusiken här så hög att den överröstar dialogerna.


Filmens försök att ta upp kulturkrockar misslyckas som i princip alla försök filmen gör och den försöker vara så komiskt och lättsam att det bara blir den direkta motsatsen.

Filmens period på bio blev inte långvarig och med facit i hand är det inte svårt att förstå. Jag tycker att man ska se svenska filmer för att stödja dem men i det här fallet är jag ytterst tveksam. Inte ens om man är tokig i tv-spel så kommer man få ut något.
En sista tanke bara, om man nu ska delta i VM i 8-bitar varför sitter man då och tränar stenhårt på Nintendo 64:a…?

Johan Lindström

Kommentarer