Session 9

  • Svensk titel: Session 9
  • Originaltitel: Session 9
  • Speltid (min): 100
  • Tagline: Fear Is A Place.

Recension - Blu-ray/DVD

Stanley Kubrick skräckklassiker The Shining är enligt min mening något av det obehagligaste som skådats i filmväg. Bra musik, fantastiska skådespelarprestationer och mästarens Kubricks handlag med hans skrämmande åkningar genom långa tysta korridorer är bara några av de ingredienser som gjort The Shining till en nagelbitare av högsta kvalitet. Ruggigt. Fantastiskt.

Tveklöst har regissören till nya skräckrysaren Session 9, Brad Anderson, fått en hel del inspiration av Kubrick. Handlingen är förlagd till ett enormt, numera nedlagt mentalsjukhus, som påminner mycket om hotell Overlook där The Shining utspelar sig. Till detta mentalsjukhus skickas en liten grupp arbetare med uppgift att utföra asbestarbete. Inom kort står det dock klart att allt inte står rätt till och slitningar inom gruppen börjar uppstå samtidigt som en av arbetarna gör ett intressant fynd… Då en av filmens styrkor är den ovisshet med vilken kameran långsamt glider omkring i långa, öde korridorer så ämnar jag inte diskutera handlingen mer i detalj.

Förutsättningen och inledningen låter som om den skulle kunna vara tagen från en riktig orgie i klyschor. Ett antal människor som placeras på en ogästvänlig plats. Hemligheter avslöjas och relationer sätts på prov. Vem är vän och vem är fiende? Detta är ett upplägg som fungerat ypperligt i ovannämnda The Shining men också i klassiker som The Thing, Aliens och Avgrunden – men som samtidigt legat till grund för hälften av de filmer som visas klockan två på natten en måndag på Kanal 5. Faktum är dock att ett antal variabler i Session 9 gör att den inte med lätthet kan avfärdas. Här finns exempelvis ingen vacker blondin eller snygg hjälte. Inga skådisar som till vardags syns i ungdomsserier och ingen populärmusik. Inga överdrivna specialeffekter eller en mördare med hockeymask.

Nej, här möter vi fem till synes vanliga arbetare med vanliga problem. Främst bör unge Brendan Sexton III nämnas men överlag är skådespelarna bra. Jag är dock en aning ambivalent här för även om skådespelet är bra så spelar David Caruso, inte helt olikt Robert DeNiro, väldigt lika i alla roller – samma rörelser, miner och attityd. En annan styrka är den relativt okonventionella filmtekniken. Spännande och annorlunda redigering tillsammans med en nedtonad, bra och mycket suggestiv musik bidrar till en stämning av kuslighet. Speciellt i två sekvenser är filmen riktigt skrämmande och även om en av dessa scener föregås av en rejäl plantering så går det nästan att ta på paniken som en av karaktärerna känner vid det tillfället. Sämre med filmen är bland annat slutet som är lite förvirrat (fast annorlunda ska erkännas) och det är nästan med mer nyfikenhet än spänning jag följer uppgörelsen. Manuset känns inte helt trovärdigt men inbjuder till en del funderingar.

Överlag så var Session 9 för mig en positiv överraskning. Det är en bra rysare som, utan effekter och för många klassiska ’jump-scenes’, stundtals skrämmer. Trean är stark.

Erik Norin

Kommentarer