Recension - Blu-ray/DVD

Att se ”Jin-Roh” är lite som första gången man ser Grace Kelly i Hitchcocks ”To catch a thief”. Det händer lätt att man glömmer andas ett par gånger. Det är en andlöst vacker upplevelse.

Allt börjar med en överblick. Demonstranter som kastar stenar – och explosivare saker – mot stadens polis. Allmän oreda. Vi förstår att det är en kaotisk tid där många inte gillar hur regeringen sköter saker. En berättarröst leder oss genom bilderna och berättar även om den speciella militärstyrka som staten har upprättat för att kontrollera rebeller.

Klipp. Vi är nu i mörka tunnlar under staden med den här skräckinjagande gruppen. Fuse, en av soldaterna, stannar som vakt vid utgången till en av tunnlarna medan resten av gruppen genomsöker den och likviderar de rebeller som gömmer sig där.

En ung flicka, kanske 13-14 år gammal, har dock gömt sig i en smal sidogång. Men när hon försöker smita står Fuse där i mörkret och väntar. Hon trycker sig upp mot väggen, visar att hennes lilla väska innehåller en granat som hon inte tvekar att använda. Vi hör skrik, Fuses grupp är plaskande på väg längs den vattentäckta marken, de skriker att han ska skjuta henne.

Men han står bara stilla. Frågar henne ”Varför?”. Hon tittar upp mot honom, skakande av rädsla, och drar i sitt snöre. Tiden står stilla för en sekund. Sen slits hon i bitar.

Tack vare kraftiga pansarskydd överlever gruppen. Tillbaka på militärbasen drar sig nu Fuse tillbaka mer och mer för sig själv. Alla undrar varför han inte sköt flickan, en utredning sätts igång. Vi ser att han verkar vara plågad, hur han ensam tillbringar sin fritid med att åka genom staden som verkar vara tyst och rädd - beredd på att ta skydd när än nästa upplopp hoppar fram. Med hjälp av en gammal vän så får Fuse reda på vem flickan var och beger sig till hennes grav. Där träffar han en annan tjej, den döda flickans syster.

”Less is More” är ett populärt ordspråk som sällan har använts så effektiv i en film som i ”Jin-Roh”. Mamoru Oshii – som tidigare bland annat har skapat monologmassiva, mycket populära ”Ghost in the Shell” – och Hiroyuki Okiura drar ner på dialogen, drar ner på animationerna. Varje scen känns destillerad – utan överflöd.

Merparten av dem består av några fantastiskt vackra bilder, lite animation – som i dödsscenerna ibland virvlar bland topparna av John Woo´s våldspoesi - och ett par få repliker som bara snuddar vid olika ämnen. Ofta hänger kameran kvar i en scen och låter oss tänka över det som är osagt, det som hänger i luften. Vilket – likt i ”Monsters Ball” - skapar en närhet, krymper avståndet, drar åskådaren lite närmare filmen.

Sorgsenhet tycks sippra genom varje bildruta. Alla verkar vara trötta, det finns kanske ett leende eller två i hela filmen. Den fantastiska musiken bidrar till den atmosfären och lägger sig som gråa, uppgivna moln över flertalet scener.

”Jin-Roh” är en blandning av Fuses tvivel och mardrömmar, en kärlekshistoria mellan honom och den döda flickans syster – som så gärna vill fly från den deprimerande staden och börja ett nytt liv nån annanstans - och en politisk thriller av det där slaget som blev populärt under det desillusionerade amerikanska 70-talet där Oswald, Vietnam och Watergate släckte många av de solskensdrömmar som hade jobbats fram med Beach Boys på grammofonen och ”Happy Days” i tv-rutan.

Men där många av dem slutar halvt hoppfullt som i ”Maratonmannen” eller med att antihjälten åtminstone för tillfället verkar vara säker som i ”Tre dagar för Condor” tar ”Jin-Roh” a road less traveled.

Det är kompromisslöst som Bill Hicks.
Vackert som Grace Kelly.

En blandning som svider till och lämnar en med känslor som ingen annan animerad film.

Henrik Edberg