Recension - Blu-ray/DVD
Först hade jag tänkt att gräva ner mig ett jättestort meta-hål. Skriva en recension om hur svårt jag hade att skriva en recension om en film som handlar om manusförfattarens svårigheter att skriva manuset till just den filmen. Sen tänkte jag att det bara skulle vara jag som skulle vilja läsa den texten.
”Adaptation” är filmen om Charlie Kaufmann, fet, ful och skakande i allvarliga skrivkrampsanfall. De två första adjektiven finns kanske mest i Charlies hjärnvindlingar men skrivkrampen är på riktigt. I vår verklighet har Kaufmann tidigare bland annat skrivit manuset till i ”I huvudet på John Malkovich”. När han skulle börja på ett nytt manus gick det inte alls bra, faktiskt så dåligt att han bestämde sig för att skriva ett manus om sitt problem.
I filmens verklighet spelas Kaufmann av Nicholas Cage. Han spelar även Kaufmanns tvillingbror, den också manusskrivande, men fiktive Donald. Charlies problem ligger i Orkidétjuven – en bok av journalisten Susan Orlean som handlar om tandlöse orkidétjuven John Laroche. Boken väver även in tankar från Orlean och Charlie känner att den inte har nån form, han kommer inte riktigt fram till vad den handlar. För att få större klarhet och kunna omvandla den till ett bra manus tänker han därför bekanta sig närmare med Susan.
Själv tyckte jag att ”I huvudet på John Malkovich” var något överskattad när det bara regnade priser, getingar och stjärnor över Malkovich flint. "Adaptation" tycker jag dock skarpt om, ja ibland älskar jag den rakt av. Cage har inte inte varit så här bra sen ”Leaving Las Vegas” och lyckas förvånansvärt bra med att skapa två helt skilda individer av Charlie & Donald. Ständigt stadiga Streep och Cooper lyser även de lite starkare än vanligt.
Det bästa är, inte helt oväntat, Kaufmanns manus. Det är ungefär lika roligt självhatande som George Costanza, späckat med överraskningar bioaktuella ”Phone Booth” hade behövt och på sina ställen mellan alla oväntade vändningar, skrivmaskins/masturbationsångest och underhållande självreflektion verkligen genuint rörande. Och det finns en påtaglig energi i alla krockar mellan vår verklighet och filmens.
Det enda som stoppar den sista tellusblomman i dörren är att manuset tyvärr även är något ojämnt ibland. Hela filmen är dock dränkt i så mycket kärlek från alla inblandade att jag knappt ens lägger märke till det. Merparten av minuterna känns som film och idéer jag aldrig har sett förut.
Och för första gången på länge kommer jag ihåg att jag alldeles hade glömt bort hur länge sen det senast hände i biomörkret.
Och hur helt jävla fantastiskt det kändes.
Kommentarer