Recension - Blu-ray/DVD

Stephen King’s författarskap förknippar de flesta med skräck – fullt förståeligt med tanke på att King lyckats bygga upp ett anseende och en förmögenhet i storleksordningen enorm på det. När det gäller filmatiseringar av hans verk, så har paradoxalt nog endast ett fåtal uppnått ens någorlunda positiva omdömen, medan dramer och dramathrillers baserade på hans böcker har nått betydligt större uppskattning bland såväl kritiker som gemene man.

Föga överraskande har det lett till att man satsat mer på hans mer jordnära berättelser det senaste decenniet – och plötsligt dyker ett undantag upp i form av denna film.

Fyra barndomsvänner – ärrade av livets gång och (bokstavligen) tilldelade varsin paranormal förmåga sedan barndomen – återförenas i en stuga mitt i ingenstans i snöiga Maine för en helg av avkoppling och jakt. Det tar inte lång tid innan friden bryts av en man som dyker upp på tomten; frusen, förvirrad och med ett tarmsystem i fullständigt kaos. Och i och med mannens närvaro, följer saker som är värre än vad vännerna någonsin väntat sig.

För att vara en filmatisering av en av King’s skräckverk, måste jag direkt erkänna att det är en ovanligt lyckad sådan. Dessvärre säger det inte alltför mycket. Kasdan bygger snyggt upp en inledning som lovar väldigt mycket. De själsligt trasiga huvudkaraktärerna blir snabbt karaktärer av kött och blod, sina förmågor till trots. Framför allt är skildringen av Jonsesy’s (Lewis) mentala värld konsekvent och extremt lyckat genomförd rätt igenom hela historien.

Till en början är även de onaturliga händelserna spännande och suggestiva genom den obehagliga känslan som man siktat sig in på. Dessvärre överger man detta alltför snabbt så fort historien tar fart på allvar och man får reda på vilket hot som verkligen står över en.

Fjolårets ”Signs” är en bra parallell. Även där dök ett hot upp mitt i ingenstans, men där hade man vettet att inte vara tydlig med vad som verkligen står över en fram tills slutscenerna. Det gör man visserligen inte heller här – visuellt sett – och de första scenerna när man konfronteras med hotet är spännande, men man tar bort udden genom att berätta för mycket om saker och ting och alldeles för tidigt.

Spänningen sjunker dessvärre med det faktumet och (antagligen troget förlagan som jag inte läst) man blir mer intresserad av det som ännu inte avslöjats om karaktärernas bakgrund. Inget fel i detta; utöver bortfallet av intresse i den essentiella handlingen. Historien som sker i nutid hamnar med andra ord i andra hand. Och filmens egentliga värde därmed.

Kort och koncist: filmen är välgjord, skådespelarna gör ett bra arbete och regissören likaså, men efter 45 minuter är det inte längre särskilt spännande på rätt sätt. Hade man bara valt att byta ut vissa scener mot mer diskretion, hade det kunnat vara en fullträff, men med den missen landar man bara på en sevärdhet i stället för en rekommendation.

För övrigt visas ”The Final Flight of the Osiris”, en av kortfilmerna i ”Animatrix”-serien, innan ”Drömfångare” i stället för sedvanliga trailers. Där kan man snacka om blodad tand inför fortsättningen i maj.

Nikita Averin Kronlund