Recension - Blu-ray/DVD

Kombinationen Jerry Bruckheimer som producent och Michael Bay som regissör brukar resultera i bombastiska actionrullar. ”Armageddon”, ”The Rock” och ”Pearl Harbor” är tydliga bevis för detta. Liksom ”Bad Boys”, Bay’s långfilmsdebut som också blev genombrottet för såväl Will Smith som Martin Lawrence och det är denna buddy cop-komedi som man nu, hela åtta år senare, har gjort en uppföljare till.

Denna gång är Marcus Burnett och Mike Lowry en knarkliga på spåren som inom kort ska skeppa över en enorm last med ecstasy från Holland till Miami. Alla spår leder mot den hänsynslöse drogkungen Johnny Tapia som Miamis poliskår varit på jakt efter under en längre tid utan att någonsin kunna sätta in bakom galler. För att snåra till det hela är Syd, Marcus syster som Mike har ett hemligt förhållande med, en agent som har som uppdrag att infiltrera Johnny Tapias imperium – något den överbeskyddande storebrodern inte har en aning om.

För att vara helt ärlig – historien är tämligen ointressant. Man har i stället tydligt fokuserat sig på att leverera, föga förvånande med tanke på vilka skaparna bakom detta verk är, action, action och action. Bombastisk, spektakulär och omotiverad action. Och vissa scener är faktiskt enormt imponerande.
Kameraarbetet är bitvis spektakulärt – en shoot out-scen mellan våra polishjältar och några tahitiska gangsters är en visuell pärla och en högoktanig biljakt där man demolerar fler bilar än vad man gjorde i ”The Matrix Reloaded” och ”2 Fast 2 Furious” tillsammans (!) är precis så adrenalinstinn att den blir riktigt minnesvärd.

Men så var det just detta ord ”omotiverat”. Ett ord som genomsyrar filmen rätt igenom. Actionscenerna är till 99 % omotiverade och omotiverat brutala (och då är jag ändå inte en sådan som brukar reagera på filmvåld). De är omotiverat långa och bitvis riktigt smaklösa och just denna överdrivenhet som Bruckheimer och Bay är så förtjusade av kritiseras till och med av en av filmens centrala karaktärer – utan att varken filmens karaktärer eller skapare kommer till självinsikt.

Det märkligaste är dock att den långa speltiden (146 minuter) till trots, känns det som om filmen har blivit nedklippt. Bihandlingen om hur Johnny Tapia breder ut sitt imperium verkar inte ha något riktigt syfte i sin nuvarande form och Peter Stormares medverkan är därigenom helt överflödig för filmens varande.
Det verkar nästintill som om man försökt korta av filmen, men inte kunnat göra det ordentligt utan att den centrala historien skulle bli lidande, så i stället får man dras med ett antal olösta sporadiska stickspår.

Det här är helt klart en film för actionfantasten, en film som verkligen imponerar på vissa plan. Men ni har blivit förvarnade – var beredda på irritationsobjekt på vägen.

Nikita Averin Kronlund