Emperor's Club, The

  • Svensk titel: Emperor's Club, The
  • Originaltitel: Emperor's Club, The
  • Release (Bio): 2003-06-27
  • Release (Blu-ray/DVD): 2003-11-05

Recension - Blu-ray/DVD

Det är mitten av 1970-talet. William Hundert är en allmänt omtyckt lärare på en pojkskola - rättvis, rättfram, mån om sina elever och beväpnad med en underfundig humoristisk ton. Samtidigt, dessvärre, en man som lever i skuggan av sin far, vars namn är känt, ja, nästintill legendariskt bland läroverken i USA.

Så en dag dyker Sedgewick Bell upp i Hunderts klassrum. En intelligent ung man, som lever i skuggan av sin senator till far. Något Sedgewick till varje pris vill kompensera via fräcka kommentarer, diverse upptåg och en överlag misslyckad skolgång. Hundert ser dock genom fasaden och får sympatier för sin elev på grund av deras liknande bakgrund. Sympatier som leder till stöd som snart eskalerar till något som i sin tur leder till fusk från bägge sidor.

25 år senare klampar Sedgewick på nytt in i sin före detta lärares liv. Denna gång med andra ambitioner och krav - han vill åter genomföra ett prov han fuskat sig igenom för att leva upp till sitt nu framgångsrika namn och med skolans framtid i form av en rejäl donation som betalning.

Denna typ av drama är något som gärna samlar på sig en duktig skådespelarlista, en ambitiös regissör, en moralisk lära och därigenom en i regel nöjd publik - det är bara att blicka tillbaka snart 15 år och se på ”Dead Poet’s Society” som bevis på det hela. Naturligtvis baseras denna dessutom på en allmänt uppskattad bok.

Skådespelarna är bättre än sina karaktärers gängse klichéer och lyckas jobba sig förbi dessa, lyckas hålla kvar intresset vid dem, trots att de inte alltidigt är i fokus i historien och lyckas samtidigt hålla historien levande, visserligen med hjälp av den halvvägs i historien skiftande sympatin, men ändå. Och det gäller såväl de yngre som de äldre versionerna av karaktärerna.

Som sagt; lite drygt halvvägs igenom möter vi i publiken en överraskning, men dessvärre är det enda saken jag inte riktigt var beredd på. Det mesta rullar på precis enligt det man väntar sig.
Skådespelarna är stabila i sina roller, liksom Hoffman i sitt regiarbetande. Musiken, kameraarbetet, scenografin och allt annat runtomkring är precis som man väntar sig att det ska vara. Proffsigt med andra ord.

Dessvärre samtidigt väldigt ordinärt. Nästan rentav rutinmässigt. Det verkar som om alla inblandade velat göra något bra, men inte sträckt sina ambitioner längre än så. Under 105 minuter dyker det dessvärre bara upp en minutlång scen mellan våra huvudkaraktärer, där historieberättandet nästan vågas tända till på riktigt.
Innan dess verkar det dessvärre som om att man tagit orden ”Följ stigen som alla framgångsrika personer innan dig tidigare vandrat”, som Kevin Kline yttrar tidigt i filmen, alltför ordagrant.

Vi bjuds med andra ord på precis samma sak som vi fått redan tidigare. Jag kan tänka mig att de flesta som ser filmen är överens om att den är bra, välspelad och allt som hör till. Allt är stabilt. Men samtidigt inte mer än så - trots (förmodligen) högre ambitioner.

Nikita Averin Kronlund

Kommentarer