Recension - Blu-ray/DVD

MMM… Magnifikt!

Denna psykedeliska sciencefictionbarnopera är från början till slut så späckad av äventyr och humor att jag tycker den är alldeles för kort. De senaste fem åren har jag haft träsmak när jag lämnat biosalongen, kanske beror det på att filmerna blir längre och längre tack vare Peter Jackson och hans likasinnade med sina mastodontiska visioner, men denna gång uteblev bakslutsvärken. Om detta anses som en anledning att dra ner betyget vet jag inte, men jag hoppas verkligen att en rikligt förlängd dvd-version tillfredsställer mig när den släpps.

Det handlar om lille Charlie Bucket (eller Kalle Spann som han heter i Viveka Tuneks förträffliga svenska översättning) som lever ett fattigt men kärleksfullt liv i ett illa lutande ruckel samman med sin mamma och pappa och mor- och farföräldrar. Den enda inkomsten familjen har är pappans ackordjobb på tandkrämsfabriken där han sitter dagarna i ända och skruvar på plastkorkar på tandkrämstuberna. Willy Wonka, som är chokladfabrikör i staden, utlyser en dag en tävling. Fem gyllene biljetter göms i några utav de miljontals chokladkakor som skeppas världen över till gottsugna barn och annat löst folk.

Fyra biljetter kommer på olika absurda sätt i ägo hos mer eller mindre fullständigt odrägliga glin. De fyra är:

* Augustus Gloop, son till kötthandlaren, äter så mycket choklad varje dag att det skulle vara konstigare om han inte fick en biljett.

* Veruca Salt (spelad av stockholmsfödda Julia Winter) vars pappa miljonären inte skulle låta sin dotter vara förutan någonting som hon frågar efter - gruppens klart värsta medlem i mina ögon.

* Violet Beauregarde, som tuggar tuggummi och är mästare i kickboxning, har en mindre charmig mamma i träningsoverall med sjukt jobbiga uppspärrade ögon.

* Mike Teavee som spelar TV spel med en otäck inlevelse är också son till en highschool-lärare som vet allt - tror han.

På Kalles födelsedag får han så sin årliga chokladkaka av sin morfar, men tyvärr innehåller den ingen biljett. Men här visar Kalle vilken hyvens grabb han är och han delar trots protester sin present med hela den svältande familjen, som annars har ätit soppa på vatten, kål och morötter i en ganska oändlig liten evighet. En kall och snöslaskig dag går Kalle förbi en kvartersbutik och hittar en sedel (till skillnad från boken där det helt bestämt var ett mynt som blänkte i snön) som han köper en chokladkaka för… EUREKA!

Det är storslagna visuella illusioner vi blir utsatta för i form av Tim Burtons fäbless för 50 och 60-tals design. Det är snurrande färgglada fyrverkerier och cirkulära ränder, det är detta typiska Tim Burton djup i färgerna som ger en färgmättnad av sällan skådad kaliber. De som sett Burtons tidigare filmer med ”Big Fish” som senaste exempel vet exakt vad jag menar. Man har så att säga dragit upp färgen till 11 av 10 på skalan. Man känner sig nästan bakrusig av alla intryck och all färg när man lämnat salongen, Danny Elfmans fantastiska filmmusik har tonat ut och man kommer ut i den kalla klara höstluften. Samma Elfman är det som står för merparten av musiken i "Batman", "The Nighmare before Christmas", "Sleepy Hollow" och många, många fler. I denna version av "Kalle och chokladfabriken" är det originaltexterna till Oompa loompiernas sånger av Roald Dahl som Elfman har tonsatt mycket skickligt.

Skådespeleriet är makalöst skickligt utfört, nästan alla gör fulländade kanaliseringar av Tim Burtons drömbild och det märks att Johnny Depp känner sig hemma hos denna visionära regissör. Depp har jobbat hårt med gestaltningen och han lyckas göra det med ett stort lass personlighet samtidigt som det synkar väldigt väl med den övergripande andan av filmen och interagerar snyggt med resten av ensemblen i Chokladfabriken. Han ger en riktigt mycket farligare och otryggare utstrålning till Willy Wonka än vad föregångaren Gene Wilder lyckades med i den annars godkända versionen från 1971. En sak som Burton gjort annorlunda, förutom alla de tekniska utlevelser som numera är möjliggjorda, är att Wonkas karaktär får sin bakgrundshistoria berättad genom ett antal flashbacks under rundvandringen i fabriken. Detta är lite synd på det viset att det är från uppföljaren till Roahl Dahls bok ”Kalle och chokladfabriken” som heter ”Kalle och glashissen” (om jag minns det rätt, det är nu 20 år sedan jag läste böckerna) och därmed är den potentiella uppföljaren slaktad, men å andra sidan får man väl tillstå att det gör denna film om möjligt ännu tätare och så får vi det stora nöjet att träffa Willys grymma pappa tandläkaren Wilbur Wonka spelad av ingen mindre än Christopher Lee.

Musikaldelarna där Oompa loompierna dansar och sjunger nidvisor efter varje förolyckat barn i fabriken lyckas på något märkligt sätt kännas helsjuka och helrätt på ett sätt som jag inte riktigt lyckas sätta fingret på, det är cabaret och disneykänsla på ett underbart skruvat vis. Med filmer som Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge” nära i tiden kunde man ju nästan förvänta sig att folk (läs: jag) har vant sig vid knäppa musikalnummer som bryter handlingen ända in i Bollywooddjungeln. Men det är nyskapande och psykedeliskt och de musikaliska influenser jag tycker mig höra är Beatles, Queen och lite hård 70-talsfunk. Icke alls oävet. Det ska bli spännande att lägga vantarna på Soundtracket till denna film.

Kalle är på ett sätt en lyckligt lottad liten kille redan innan han får sin gyllene biljett och den makalösa rundvandringen i Wonkas fabrik, han har nämligen ett hem, och en familj som älskar honom. Dessutom har han en farfar som ser hans potential och tror på honom. Detta är också ett tema i filmen; detta med den renhjärtade unga hjälten som ska in i det okända och bestå testet för att vinna prinsessan (även om det just i denna riddarsaga saknas en prinsessa) och halva kungariket. Det är den klassiska sagan och den är placerad i en ytterst insmickrande miljö, för de barn som gillar choklad och äventyr vill säga, så receptet på en framgångsrik historia är noggrant efterföljt till punkt och pricka och nu är det bara att ladda tandborstarna med tandkräm, för jag inbillar mig att det kommer att ätas en del choklad i höst.

Mattias Svensson