Recension - Blu-ray/DVD

När det gäller SNL-gänget och de komikernas övergång till vita duken, så kan man dela upp dem i tre kategorier:
Kategori #1 är de som lyckats behålla humorn och framgångarna så pass, att deras medverkan i en film automatiskt genererar stora publikskaror och till och med (när allt vill sig riktigt väl) ett gott skratt. Några exempel är Mike Myers, Chris Rock, Adam Sandler och Eddie Murphy.

Kategori #2 är de som är något mer ojämna och inte lockar lika många (och råkar ut för direkt-till-video-släpp lite då och då), men som ändå har sin trogna fanbas, såsom Chris Farley, Roy Schneider och Chris Kattan.
Den tredje kategorin består av alla de, vars filmers mest positiva sak, har varit att de i regel varit korta och därmed kortat av plågan för de fåtaliga som gjort misstaget att snubbla över dem.

När det gäller Dana Carvey har det varit svårt att veta var han faktiskt står. Tillsammans med Myers, medverkade han i de två bitvis briljanta ”Wayne’s World”-filmerna, men medan Myers mer och mer befäst sin position som en av nutidens främsta komiker, har det sedan ett decennium varit i princip knäpptyst runt Carvey.
Nu förstår jag varför.

Carvey spelar den yngste ättlingen i en familjen Disgiusey, där farfädren kunnat stoltsera med titeln ”Maskernas mästare”. Det innebär att familjen sedan generationer har kunnat maskera sig till vem som helst, något samtliga tidigare utövat med bravur – fram tills nu. Av någon outgrundlig anledning är denne Pistachio en fullkomligt hjärndöd idiot, vars enda positiva egenskap är hans godhjärtlighet. Så när fadern blir kidnappad av en ond, rik knös (japp, klichéerna haglar) och används som verktyg att lura till sig allt från rikedomar till high-tech-utrustning, är det läge för puckot att visa att han kan leva upp till sitt efternamn.

Låter jag kritisk? För det är jag. Det här är nämligen det absolut sämsta jag tvingat mig genom på länge. Själva idén skulle säkert funka som en lättsam komedi – om det bara råkade vara så att man också hade tänkt på att en komedi måste innehålla humor för att funka. Är det för mycket begärt att vilja skratta, eller åtminstone småle, när men ser en film i denna genre?

Carvey vräker på med faktiskt rätt träffsäkra imitationer, men det blir inte kul. Det finns inte någon bas att stå på och det verkar övriga skådespelare vara dödligt medvetna om. Inte ett enda ”skämt” innehöll något som någon kan anse vara humoristiskt. Det enda jag kände var pinsamhet – för alla involverade i detta projekt. Och medlidande för dem.

Nikita Averin Kronlund