Recension - Blu-ray/DVD

Vad som gör ”Day after tomorrow” intressant är inte de påkostade specialeffekterna eller dess karaktärsskildringar. Vad som gör filmen intressant är dess rent politiska budskap: vi måste göra någonting åt växthuseffekten, och det illa kvickt.

Det är både berömvärt och ovanligt att problem som detta tas upp i en film av dessa proportioner. Budskapet kan dock inte på egen hand hålla upp en hel film, men regissören och manusförfattaren Ronald Elmrich är verkligen värd en eloge för att ha fört fram detta problem till samtalsborden runtom i världen. Hur dålig ”Day after tomorrow” än är så kommer i stort sett alla som har sett den, på väg ut från biograferna, att debattera om filmens innehål och en film som får människor att tänka till, är inte fy skam.

Eftersom filmen, mycket tack vare sin hype, kommer att ses av miljoner människor världen över, gör att problemet med växthuseffekten och fossila bränslen kommer att bli av högsta prioritet. Att föra fram sitt budskap i en Hollywoodproduktion istället för ett avsnitt av ”kalla fakta” ger tillsynes större respons. Tyvärr så tror jag faktiskt inte att folk kommer att göra så mycket åt saken. Visst de kommer diskutera om det, men medan de gör det så sitter de i sitt ”miljösvin” till bil och bidrar till att växthuseffekten långsamt tar kol på oss. Tanken med filmen är god, men kommer väl knappast att leda till någonting konkret. En liten notis är att hela ”Day after tomorrow” är inspelad på miljövänligt vis, det vill säga utan förbränning av fossila bränslen. Bara en sådan sak är väl värd lite cred?

Men tyvärr så innehåller inte filmen i övrigt någonting annat än sitt budskap. Ett veritabelt smörgåsbord av förödelse och effektfulla effekter är allt biopubliken får. Trots att grundidén med drastiska väderförändringar är ny så känns det mesta av innehållet igen sedan förr. Det mesta i katastrofväg har vi redan sett förut, kanske inte lika tekniskt avancerat, men åtminstone lika bra. Någon avancerad handling eller djupgående karaktärsskildringar bjuder inte filmen heller på. All form av story känns mest som en ursäkt för att kunna klämma in mer digitalt ögongodis, och filmen visar så mycket förödelse, på så många platser, på en så kort tid att man nästan blir fartblind. Handlingen verkar använda sig av varje kliché som katastroffilmsgenren, men även filmvärlden i stort har att bjuda på. Blinkande datorskärmar, människor som väcks mitt i natten för att underrättas om katastrofen, stadsmän som inte tror på vad professorerna varnar om, hjältemodiga föräldrar, bilder på frihetsgudinnan före och efter katastrofen och så vidare. Listan kan göras lång på vad som vi så många gånger har sett förut, men det är knappast nödvändigt.

Karaktärerna i filmen känns inte speciellt levande. Om detta beror på skådespelarna i sig eller på filmens tunna manus låter jag vara osagt. (Men jag skulle tippa på det sistnämnda) Dennis Quaid är alltid stel och tråkig, men Jake Gyllenhal vet vi kan göra otroliga rolltolkningar, men lyckas inte så bra här. (Donnie Darko) Människorna i som är med i filmen kan enkelt delas upp i två kategorier: de som är superintelligenta och har en IQ-kvot på över 160, och de som är urbota dumma. I ”Day after tomorrow” så är det de smarta som överlever, och då är det ju tur att de flesta av filmens huvudkaraktärer är hyperintelligenta, förutom de som är korkade och bara är till för att omkomma i katastrofen.

”Day after tomorrow” är inget filmiskt mästerverk, men inte heller ett bottennapp. Jag hade dock med spänning väntat på filmen i fråga, i hopp om att den skulle förnya katastroffilmsgenren, och jag kan inte göra annat än att känna mig en smula besviken. Filmen förnyar inte, den snarare föråldrar med sin urvattnade story och sina klippdockor till karaktärer. Specialeffekterna är dock i klassisk katastroffilmsmanér i toppklass, och det digitala ljudet som man har vant sig vid i dessa tider tar katastroffilmsgenren till en ny nivå. Katastroffilmsfanatiker kommer att bli allt annat än besvikna, men jag hade hoppats på någonting lite mer extraordinärt. Men å andra sidan, man kan ju inte få allting man önskar sig. ”Day after tomorrow” kommer på grund av avsaknad på motståndare att bli årets katastroffilm, och då är den ju i alla fall sevärd. Jag väntar dock fortfarande på en riktigt bra katastroffilm, för ”Day after tomorrow” är det inte.

Kim Ekberg

Andra recensioner