Recension - Blu-ray/DVD

Med jämna mellanrum droppar det i biosalongerna in ett drama av feel good-stuk som lämnar ens hjärta rört, men samtidigt med ett leende på läpparna. ”In America” är ett briljant exempel på detta; vi har ett recept som innehåller familjesammanhållning, tragisk död, lite fattigdom och ett par enormt charmerande barn. Majoriteten av publiken kommer att älska detta. Så varför gör jag inte det?

Inget fel på historien i sig. En familj migrerar från Irland till de fattigare delarna av New York som en nystart efter det att familjens son förolyckats i en slumpmässig händelse som hör livet till. Fadern försöker hanka sig fram som skådespelare, modern, servitris som hon numer måste titulera sig som, vill till varje pris skaffa en ny unge som substitut till den förlorade. Och på detta har vi de två unga döttrarna nyfikna på den galne och excentriske granne som resten av hyreshuset fruktar.

Rent teoretiskt borde detta vara en historia som skulle kunna framkalla såväl skratt som tårar. Sheridan misslyckas dessvärre grovt. Varför? Sorgligt, men sant, men det verkar bero på engagemang i historien. Eller rättare sagt överengagemang.
Denna mer eller mindre självbiografiska skröna verkar ha varit regissören tillika manusförfattaren så pass nära hjärtat att han drabbats av fartblindhet.

Han tar i från tåspetsarna och använder sig inte av ett enda annorlunda grepp; ingen karaktär, inte en endaste händelse skildras på ett sätt som vi inte sett alltför många gånger tidigare. Premissen och genren må ha sina begränsningar, men en film som ”Billy Elliott” lyckades förskjuta sina negativiteter med de positiva delarna.

Sheridan lyckas i sin iver att förmedla sin vision aldrig någonsin dämpa Considine’s överspelande och mjölkar varenda scen på känslor in absurdum, vilket resulterar i att man kan förutse nästintill varje replik och min. Övertydligheten får mig bitvis nästan att skratta till av pinsamhet.

Kanske borde Sheridan ha tagit ett kliv tillbaka för att se saker och ting mer sobert. Kanske hade det då kunnat bli en genuint lyckad film. Kanske hade jag då kunnat instämma med de snyftande och applåderande massorna som delade samma biosalong som jag.

Nikita Averin Kronlund