Recension - Blu-ray/DVD

Trots att Steve Martin i stort sett bara gör filmer som handlar om den amerikanska drömmen, sockersöta och patetiskt rörande, är det något speciellt med honom. På sätt och vis är jag nästan uppvuxen med hans gråvita hår och klämkäcka roller. "Fullt hus" är verkligen ingent undantag. Den är precis lika sockersöt som allt annat Steve Martin har gjort.

Tillsammans med Bonnie Hunt som spelar frun, spelar Steve Martin den en familjefader, som vid sidan av det heltidsjobb det innebär när man har tolv ungar att ta hand om, drivs av en längtan att få göra det han helst av allt vill: leda sin ungdoms fotbollslag tills eger. Erbjudandet kommer när det passar som minst; Kate (Bonnie Hunt) får samtidigt veta att hennes bok om hur man håller en stor familj tillsammans, ska ges ut på förlaget och hon måste resa bort under en tid för promotion-jobb. Familjen har redan hunnit flytta till storstaden mot barnens vilja. Härifrån händer precis allt som man kan förutse redan i början av filmen.

Ingen tvekar väl vid det här laget på att Steve Martin bankat in i det amerikanska folket hur en riktigt far ska vara. Nu ger han en lektion i hur man som far ska tackla stora familjer. Och han gör det som vanligt. Precis som vanligt. Hela filmen är precis som vanligt, som alla andra filmer han gjort. Därför, tycker man om dessa sortens filmer, kan man säkert både skratta och känna igen sig på flera ställen. De små krypen har några roliga bus för sig, lite slapstick här och var, en ensam och utmobbad kille, storasystern vars pojkvän är dum, näst största systern som bara tänker på sitt utseende och så den stora starka och snygga storebrodern som tar hand om den lilla tjocka killen. Allt finns med, precis som om det finns en given mall för dito filmer.

Hur som helst, min hatkärlek för patetiska filmer som dessa, gör att jag faktiskt känner mig ganska munter efteråt. Det är en film som är långt ifrån jättebra, knappt att den är bra, men mina ögon fuktas vid några extra patetiska ögonblick och jag skäms över det. Och långt bort i fjärran någonstans ringer mina biologiska klockor...

Jesper Isaksson