Recension - Blu-ray/DVD

Det är något som hela tiden gnager i mitt huvud. Det kan bli så när filmmakare tenderar att bli alldeles för speciella. Nästan på ett korrupt sätt.
Man kastas in i en värld, enbart skapad för att skaka om. Något som ofta jag kan sätta mig emot. När det tenderar att bli för speciellt så känns det mer som just det än som spelfilm. Man SKA gilla det som är lite annorlunda.

Von Trier, on the other hand, lyckas med stycket att göra annorlunda film intressant, liksom en del andra filmmakare också, givetvis.
Men Lasse gör det med en speciell och väldigt rå kärlek.
Visserligen var "Idioterna" idiotisk. Men det hör inte hit.
Många av hans tidigare verk har jag starkt gillat på grund av just det råa, men kärleksfulla som han alltid lyckas berätta.

Den här filmen är inte bara Lasses mest vidunderliga film, det är nog den mest bisarra film jag beskådat. Inte för handlingen, inte för agerandet, inte för filmingen, inte för hur den berättas eller platsen den utspelar sig på utan på hur skapandeprocessen har gått tillväga.

Hela filmen är inspelad i en stor dukt, en stor lokal om så vill. Kanske en gymnastiksal?
Husen finns inte, utan allt har utseendet av en spelplan. Tankarna går direkt till Monopol. Det som inte är synligt för blotta ögat har namnbrickor så man kan se det med sin egen fantasi.
Speciellt? I'll say...

Denna film har massor av budskap, något jag absolut inte tänker ta upp i denna recension. Denna film är praktexemplet på "egen tolkning". En särande åsikt kan säkerligen skapa debatt för en bra tid framöver.

När Grace (Kidman) kommer till den lilla staden Dogville så är den i stort sett orörd. Alla lever sina liv på det mest enkla och primitiva sätt.
Något som kommer att få enorma vändningar att visa upp sig.

Jag är fortfarande i ruset efter filmen. Jag vet inte om hur min åsikt och hur mitt betyg på den kommer att se ut om ett år eller ens en månad.
Men, det är ju det som gör filmer så undebart. Jag kommer nog aldrig mera att se denna film igen. Men det är inget negativt. Den påverkade mig på ett sådant sätt jag bara behöver uppleva en gång. Det räcker.

Den är inte lika vacker som "Breaking the waves" och inte lika realistisk och rå som "Dancer in the dark". Den är bara... Dogville.

Årets uppgift, till alla som ser denna film, blir att försöka klura ut VAD Dogville egentligen är och står för.
Jag önskar er all lycka i erat sökande.

Gustaf Molin