Bandits

  • Release (Bio): 2001-11-30

Recension - Blu-ray/DVD

Ibland kan man känna att man själv vill läsa recensioner där recensenten snabbt kommer till det viktiga- är filmen jag läser om bra eller inte? Jag litar hyfsat på den här killen, men jag orkar inte läsa en massa crap för att få reda på om jag ska se filmen eller ej. Vissa dagspressrecensenter skriver ofta mycket och väl, men när jag läst klart förstod jag inte vad de tyckte om filmen- egentligen. Antingen har det gått förbi mig eller så är det fel på skribenterna. Det första kan vara rätt, men jag vill gärna tro ibland att det är det andra det handlar om.

Denna recension av Barry Levinsons nya film blir kort och koncis, mest för att det är en bagatell och ger inte utrymme för någon större analys. Men så, om det är en bagatell, vilken bagatell! Levinson måste vara filmens världsmästare på att blanda och ge, ofta är kvalitén så skiftande att man undrar om det är samma regissör till filmerna. Tidiga verk som Fiket (Diner, 1982), Bäddat för trubbel (Tin men, 1987), Good morning, Vietnam! (också –87) och inte minst, Rain man (1988) var alla små pärlor; underbara, komiska, dramatiska och välspelade saker som visade på en stor komisk tajming och drivenhet hos Levinson. Men sedan har samme man gett oss Toys (1992), Jimmy Hollywood (1994), Sphere (1998) och Sleepers (1996), som i och för sig inte var en katastrof, men ändå med de förutsättningar och de skådisarna, så blev den ett misslyckande. 1997 kom visserligen Wag the dog som ju till och med var mycket bra och vass med strålande insatser av De Niro och Hoffman, men Levinson är ändå en regissör som man inte kan lita på.

Desto roligare att Bandits visar på en Levinson på bra humör och att han kan bara han vill. Faktum är att hela filmen från början till slut sprudlar av energi, humor och inspiration. Inte minst hos skådisarna. Det märks att alla inblandade har haft kul. Jag har sett western- filmen Butch Cassidy & the Sundance Kid, men det var bra länge sedan. Bandits sägs vara som en modern version av den klassikern med Redford och Newman och det stämmer säkert. Tar du också en dos Bonnie & Clyde och slänger i så kommer du ännu närmare målet. Men mest är Bandits otroligt rolig, charmig och välspelad.

Willis och Thornton är fängelsekunder som precis gjort en spontan och våldsam flykt ur fängelset. Snabbt bestämmer de sig för att råna banker för att kunna starta upp en rörelse i Mexico. Metoden de använder sig av blir deras biljett till kändishimlen. De klär ut sig och knackar på hemma hos bankchefer, äter och sover över där för att nästa morgon gå med bankchefen till banken och tvinga honom öppna kassaskåpet. Lugnt och fint och utan vapen eller våld. De börjar en bankrånarturné landet runt och blir kända som "the Sleepover Bandits". Polisen gäckas då rånarna splittras direkt efter rånen och inte lämnar några spår efter sig.

Bandits baseras löst på verkliga händelser. De här banditerna har funnits (på 1980- talet) och blev rikskändisar på allvar när de framträdde i USA:s svar på Efterlyst.

Allt går på räls. Tills de bokstavligen kör på en uttråkad hemmafru som spelas av undertecknads nya favorit – Cate Blanchett. Scenerna med henne i början då hon sjunger singback i köket till Bonnie Tyler är underbara och man sitter där med ett fånigt leende på läpparna. Ett leende man har på sig från första scen till sista och det är inte illa för en film på drygt två timmar.
Huvudsaken till detta är huvudtrion som är helt sagolik. De verkligen bjuder på sig själva och Thorntons peruker och hypokondri- utläggningar drar ner många skratt.

Blanchett (som är vår tids nya Meryl Streep eller Jessica Lange) och Thornton briljerar och gör att det ser så lätt ut. Willis balanserar på ett utmärkt sätt och visar att han faktiskt är en skådis av rang. Kanske inte med värsta bredden, men han gör stora saker med små gester. Han är ju så säker numera. Dessutom har hans karisma inte förminskats ett dugg.

Slutet kan man tycka är lite väl otroligt iscensatt, men what the heck! Filmen har visserligen verklighetsförankring, men det är samtidigt en lättsam komedi som ger ordet verklighetsflykt en gnistrande guldkant.

Hoppsan, blev visst ingen kort recension! Dammit! Så kan det gå när man skriver om en film man tycker mycket om. Och det hoppas jag har framgått att jag gör…

Göran Skoglund

Kommentarer