Hollywood Ending

  • Svensk titel: Hollywood Ending
  • Originaltitel: Hollywood Ending
  • Release (Bio): 2003-01-17
  • Release (Blu-ray/DVD): 2003-09-03
  • Tagline: It's Going to be a Shot in the Dark!

Recension - Blu-ray/DVD

Woody Allen är en filmmakare som delar upp publiken i två läger. Ena hälften ser hans filmer som gubbsjuka och händelselösa uppvisningar av verbal onani. Den andra hälften ignorerar gubbsjukan och ser underhållande filmer med vassa dialoger och drar gärna upp sin nostalgi och drömmer sig tillbaka tre decennier – den tidpunkt då i princip allt Allen gjorde ses och sågs som mästerverk.

Jag tycker att bägge grupper har rätt. Enligt mig blir varannan film totalt innehållslös och utöver vissa snärtiga kommentarer, faktiskt dålig. Men samtidigt dyker det i två-filmsintervaller upp klockrent skrivna och riktigt underhållande bagateller. Gubbsjuka i båda fallen, men det stör inte mig. Och med tanke på att Allens film innan denna, ”Skorpionens hemlighet” fick ett underbetyg av mig här i höstas, bådar det faktiskt gott.

Här spelar Allen den avdankade regissören Al Waxman. På 1970-talet ansågs han vara ett geni, men nu har han förpassats till att knappt få regissera reklamfilmer för deodoranter.
Men hans exfru Ellie som agerar producent i Hollywood, har kommit över ett manuskript som hon dels baserat på ett dåligt samvete, men framför allt för att hon tycker att det skulle kunna bli en fantastisk film i Waxmans händer, att hon anlitar honom.

Waxman tackar ja, men är (precis som Allens andra rolltolkningar) en väldigt neurotisk karaktär och den plötsliga stressen från alla håll, gör att utvecklar en psykosomatisk blindhet. Nu ska han försöka göra en storfilm helt i blindo och försöka maskera det för alla andra involverade i processen.

Jag kan inte förneka att jag tycker att drifter med filmvärlden i regel är extremt underhållande att se. Det här är inte riktigt lika klockrent som i ”S1m0ne” som jag var fullkomligt lyrisk över tidigare i år, men Allen plockar poäng efter poäng här.
Allen ironiserar faktiskt till och med sig själv i mångt och mycket, inte bara att Waxman är lite utav en (visserligen mer misslyckad) reflektion av Allen och hans anseende, men också smådetaljer som att Waxman måste ha en utländsk fotograf – något som förmodligen missas av de som inte känner till Allens karriär, men som uppskattas desto mer av de som gör det.

Att man sedan i vanlig ordning anlitat en rejäl bunt skådespelare som gör alla extremt välskrivna repliker och den eminenta personregin rättvisa, är icke att förglömma. Téa Leoni är en skådespelare som jag följt länge, utan att förstå varför hennes karriär inte klickar och det är briljant att plocka in henne i en stor roll som hon förvaltar väl.

Men jag tycker dessvärre att Allen borde släppa lite på det hela att hans filmer verkar följa en viss mall. Har man sett mer än en av hans filmer, är det lätt att se att upplägget är snarlikt i samtliga och det resulterar dessvärre i att man kan räkna ut hur det hela kommer att vrida och vända på sig och sluta med.
Fast Allens bästa på i princip ett decennium, är det svårt att påstå att detta inte skulle vara.

Nikita Averin Kronlund

Kommentarer