Recension - Blu-ray/DVD

Scary Potter

När Harry fyllt fjorton har hormonerna helt plötsligt börjat spruta runt i kroppen på honom och nu tänker han mer på brudar än på magi och NI-VET-VEM. Det är hans fjärde år på Hogwarts, skolan för häxor och trollkarlar. Detta år är det dags för den ärofyllda Triwizard-turneringen där en deltagare från var och en av de tre stora magikerskolorna ska representera sin skola. Detta år är lite speciellt eftersom den flammande bägaren väljer ut en andra representant för Hogwarts, nämligen den alltför unge killen med blixten i pannan. Harry blir snabbt impopulär, hos motståndarna såklart för att Hogwarts blivit positivt särbehandlade, men också bland sina egna - då han uppfattas som snobbig och uppblåst. Missnöjet över Harry går över då turneringen drar igång, ingen kan ju vara så dum att föreslå sitt eget namn till sådana livsfarliga utmaningar.

Jag har hört röster höjas för att denna film är mörkare och mindre avpassad till barn än de tidigare filmerna och jag kan bara hålla med. Det lite barnsliga snuttifierade Disneyanslaget finns fortfarande med i viss mån men skillnaderna är markanta. Nu är det som är mörkt och skrämmande, verkligen skrämmande. Nu är jag en lättskrämd person och klarar skräckfilm dåligt, men jag tyckte att det var ordentligt gastkramande vid ett par tillfällen i filmen - och definitivt inte anpassat för en del av den unga publik som fyllde salongen samtidigt med mig. En annan sak som utvecklats och blivit bättre än de tidigare filmerna är humorn, detta är en seriöst och allvarsamt genomtänkt humor som smyger igång och håller mig vaken under de häktiskt klippta delarna i mitten.

För att få in hela boken (vilket man naturligtvis inte får) är tempot enastående snabbt och späcket, man har inte riktigt tråkigt en enda gång under de två timmar och trettiosju minuter filmen varar. Det märks också en tydlig fördjupning i karaktärerna som tillexempel den spänning som uppstår mellan Harrys vänner Ron och Hermione. Detta är naturligtvis endast genomförbart tack vare de filmer vi redan sett och fått karaktärerna ordentligt presenterade, jag tror och hoppas att detta kan rädda även nästa installation (”Harry Potter och Fenixorden”) i Harry Potter-serien som kräver ett ännu mera kortfattat berättande för att klara sig under tretimmarsgränsen då förlagan är ytterligare ett par hundra sidor längre än ”Harry Potter och den flammande bägaren”.

Det är lustigt att notera att böcker som blir film i allmänhet har publikens tolerans att inte få med allt, detta verkar inte gälla Harry Potter fansen. Aldrig har jag hört så högljudda diskussioner om vad filmen saknade jämfört med boken som idag.

En tanke som slår mig en bit in i filmen är hur fantastiskt det skulle vara om man gjorde en påkostad remake av ”Bröderna Lejonhjärta” - draken Harry slåss mot är otroligt snyggt animerad. Tyvärr gäller det inte hela filmen, det finns ett par undervattenscener som man redan i trailern kunde se att de inte skulle hålla riktigt. Detta är synd, för ”Harry Potter och den flammande bägaren” är en väldisponerad och genomtänkt film in i minsta bildruta och kameravinkel, det gnager lite att de inte kunde välja bort dessa scener eller göra dem ordentligt och noggrant. Förresten är det kanske precis därför de inte håller när jag tänker lite på det. Det är FÖR snyggt och tillrättalagt - det blir inte levande. Men detta gäller som sagt bara de scenerna när Harry simmar under vatten.

Jag gillar ju genren och tycker att den fyller en viktig funktion i vårt samhälle (se mina krönikor om fantasy och religion:Narnia - den hundraåriga vinterns land och Tro, hopp och film) och denna film är späckad med visdom och klokheter, ibland nästan på det mästrande och övertydliga sätt som förekom i Bamsetidningen i min barndom. Dumbledore säger vid ett tillfälle till exempel något i stil med: ”Vid en viss tidpunkt blir alla tvungna att välja den rätta eller den lätta vägen” - som refererar till den egobefriade och självutplånande kristna synen på att gå rätt väg i livet - till skillnad från till exempel hedonister och satanister som gärna satsar på sig själva.

Det finns också en del försök till att förklara terror och nutida samhällsproblem, det funkar ok, men är alldeles för enkelt och onyanserat. Dock stödjer dessa inbakade visdomsord min tes om att vi alla söker efter den nya stillheten, det nya heliga i våra liv.

Om man bortser från mina egna djupfilosofiska funderingar och strikt ser till underhållningsvärde och de rent filmiska aspekterna av ”Harry Potter och den flammande bägaren” så är denna film ett utmärkt stycke hantverk och långt ifrån den första filmens töntiga småbarnsstil. I sin genre tror jag att det är så bra det kan bli bortsett från de små misstagen i undervattensscenerna då. Tack vare det höga tempot blir det aldrig tråkigt och man lyckas ändå hålla närheten till rollfigurerna intakt, vilket är lite smått imponerande. Jag tycker ändå att den har en lite rastlös känsla att få med allt. En fyra är den dock värd i förhållande till målgrupp, genre och underhållningsvärde. Ett gott råd: Gå för tusan och kissa innan du sätter dig och ser filmen!

Mattias Svensson