Recension - Blu-ray/DVD

”Detour” spelas in under 6 dagar 1945, med en enligt ryktet löjlig liten budget och ett litet antal medarbetare, för att glömmas ett par dagar efter premiären. Det är ännu en b-film, något mediokert eller värre man får som bonus efter kvällens A-film med Bogart, Bergman eller Grant.

Al Roberts är på väg till Hollywood, på väg till sin flickvän, förväntansfullt på väg in i äktenskap. Som de flesta noir-hjältar/offer har han det dock halvtasktigt med ekonomin och liftar mot Los Angeles. Allt går alldeles utmärkt - det vill säga: han är vrålhungrig, orakad och allmänt sluskig – tills han får lift med en bil som ska ända till Drömfabriken. Föraren har medicin i handskfacket och tre djupa rivsår på handen. Härifrån går allt åt helvete för Al Roberts.

”Detour” är en av de mest mytomspunna noir-filmerna från den klassiska film-noir perioden som börjar 1941 med ”The Maltese Falcon” och slutar 1958 med ”En Djävulsk Fälla”. Till stor del på grund av sin lågbudgetproduktion, men troligen även det faktum att den, som många andra film-noirer, kan vara svår att få tag på. Men, är den så bra bra som myten menar? Nja.

Den har alla ingredienser för klassisk film-noir såsom en farlig kvinna och en vanlig kille som dras ner i den djupa delen av poolen där folk lätt drunknar i brott, lögner och otur. Det slår ett respektabelt mått gnistor mellan lätt skräckslagne Al (Tom Neal) och livfarliga Vera (Ann Savage). Det finns ögonblick - exempelvis den scen då Roberts liv förändras på ett par sekunder och han panikslagen står i nattsvart mörker och ett regn av monsunintensitet – som är film-noir av renaste form.

Som helhet faller filmen ihop något, och en eller ett par extra kvartar speltid på filmens 70 minuter hade kunnat brodera ut intrigen ytterligare och fördjupat filmens paranoia, hot och övriga känslor. Den hade då kunnat nå samma mörka noir-djup som ”Out of the Past” eller ”The Naked City”.

”Detour” blev något av en motsats till hjälten i film-noir. Medan han aldrig kan gissa sig till de olyckliga omständigheter som - vanligtvis inom bara ett par dagar - bulldozrar hans liv till ruiner, hade nog varken Ulmer eller nån annan i filmteamet väntat sig att människor nästan 50 år efter biopremiären fortfarande skulle tala om deras film.

Det var en chans på miljonen. Den enda sortens chans nån någonsin får i film-noirens ruttna, stinkande, asfaltshårda värld.

Henrik Edberg