Irréversible

  • Svensk titel: Irréversible
  • Originaltitel: Irréversible
  • Release (Bio): 2003-10-10
  • Release (Blu-ray/DVD): 2004-01-28

Recension - Blu-ray/DVD

- Är du säker på att du vill se filmen?

- Ja!

- För den är jättehemsk och massa människor har gått efter halva.

- Jag är säker.

- Lovar du att inte begära pengarna tillbaka?

- Du, sötnos (egentligen kallade jag henne inte så men det hade varit kul om jag hade gjort det), Jag har snart en fil.kand. i filmvetenskap.
Tro mig, jag har sett värre filmer!

(tjejen i kassan bredvid flikar in så spydigt att det förs till arkivet
som den spydigaste kommentaren jag någonsin hört)
- Skulle det göra dig immun då eller? (med enormt eftertryck på ELLER?)

(Jag hann inte svara)
- Hur vet du att du sett värre filmer? Du har ju inte sett den än!

(Vid det här laget var jag fullt inställd på att återigen försvara blodigt våld på film med argument om skräck som modern initiationsrit
och en slutkläm om cykliskt återkommande moralpanik där de rörliga bildernas påverkningskraft ständigt övervärderas. Men jag tvivlar på att hon hade varit intresserad.)

- Jag lovar att inte kräva pengarna tillbaka.

- Okej då.

Fick en enorm lust att hävda mig mot dem men... Fuck it. Rock'n'roll.

Jag gick bort till biljettrivaren och undrade om digniteter som Nils-Petter Sundgren, Hans Wiklund, Orvar Säfström eller kanske Fredrik Sahlin var tvungna att genomlida gestapo-utfrågningar för att få en biljett. ("Välkommen till Filmkrönikan. Vi tänker idag inte
recensera Irreversible som utlovat för vi är så chicken-shit att vi inte vågade se den.)

Salongen var inte ens halvfull och ändå visades filmen i den minsta salongen. Gestapo hade inte låtit många glida genom deras klor. De var bara ensamma besökare som jag i salongen förutom ett par på första raden. Efter fem minuter var det bara ensamma besökare och inget par på första raden. Mer folk gick efter hand och siuationen började kännas lite som en skruvad variant av Tio små negerpojkar.

Men några satt med hela filmen. Som två ganska ohippa grabbar, som försökte se ganska hippa ut, bredvid mig. Efter fem minuter in i filmen
kommer en scen som man kanske kunde kalla "brandsläckare-in-i-huvudet-gång-
på-gång-på-gång-scenen" och de två (o)hippa grabbarna flinar och viskar skrikande högt:

- Herrejävlar! Hehe.

- Damn, man. Såg du, eller?

Irreversible använder samma slags format som Memento, där början visas först och sedan går vi hela tiden tillbaka i tiden.

Efter halva filmen kommer en scen som vägrar lämna näthinnan och har inte gjort det än. Monica Beluccis rollfigur Alex, går ner i en tunnel och blir brutalt våldtagen, skändad, misshandlad, spottad på, trampad på, nyttjad
som en sak, förbrukad och slängd. Brutal chock. Det är obeskrivligt hemskt, hon vill fly, jag vill fly, varför sitter jag kvar? Jag beslutar mig nästan att avlägsna mig och be om ursäkt till biljettförsäljarna för att jag var
så kaxig mot dem. Då dyker plötsligt en figur upp i skuggorna längs bort i tunneln. Ett hopp. Gå dit och slå ihjäl honom! Ge honom lite Steven Seagel med en krydda Van Damme och sparka skiten ur honom! Skuggan står längst bort i tunneln ett slag och vänder sedan sig om och går tillbaka igen. Jag insåg då att jag var tvungen att stanna kvar i salongen. Jag kan ju inte
vara en sådan person som vänder mig om och går. Det här är slaget om mänskligheten mina damer och herrar och tro fan att jag är i bräschen.

Börjar tänka vidare. Inser att det är anledningen med skuggan. Få oss att sitta kvar och genomlida. Känner mig manipulerad.Utnyttjad. Vill inte säga våldtagen för ordet har nu för stark innebörd.

Vänder huvudet för att kunna se de (o)hippa grabbarnas reaktion. Deras ironiska sköld är ett minne blott. De ser ut att vara i värre tillstånd än vad jag är. En av dem försöker reparera deras blottade känslor och viskar till
sin kompis att det är sjukt, men hans röst går upp som om han vore i målbrottet igen.

Våldtäkten varar i cirka sju minuter. Sju minuter. Snacka om subjektiv tid. Allt som händer efter våldtäkten händer i filmens värld innan våldtäkten. Innan våldtäkten var allting bra. Livet var ljuvligt. Människorna glada.
Tankar om förhållanden mellan män och kvinnor ventileras av rollfigurerna. Vissa repliker blir plumpt perversa men samtidigt löjligt potenta. Som Alex orering till sin ex-pojkvän Pierre att ibland är det skönt för kvinnor att veta att de gör det skönt för mannen. En kommentar som bara hade sluppit igenom om vi inte visste att hon skulle våldtagen strax efter.

Efter våldtäktsscenen blir filmen mer intressant. Det är tankvärt. På sina håll
nästan underhållande. Men jag kan inte komma ifrån att regissören tvingade mig bevittna något så hemskt. Visst, å ena sidan gör första halvan av filmen så att alla i salongen lyssnar till varje replik som talas i andra halvan. Men det känns ändå som om regissören vältrar i den hemskaste scen som han kunde manifestera. Som ett olovligt frosseri av förbjudna känslor.

Och sedan slutar filmen med ett typiskt fransk-pretantiöst kakafoni av pulserande ljus, hundra gånger värre än myrornas krig och sedan... texten:

"Tiden förstör allt."

Förstod inte till en början. Nu gör jag det. Tänker inte berätta för er. Sparar det åt mig själv.

Jag ger den här filmen en trea i betyg, inte för att den är som en film som annars ges en trea. Nej långt från det. Den får egentligen en femma för att man får helt enkelt inte missa den och samtidigt en etta för jag önskar att jag inte hade sett den.

Andreas Nordh

Kommentarer