Ring 2, The

  • Svensk titel: Ring 2, The
  • Originaltitel: Ring Two, The
  • Speltid (min): 105
  • Release (Bio): 2005-03-18
  • Release (Blu-ray/DVD): 2005-09-28
  • Tagline: Fear comes full circle.
  • IMDb: Ring 2, The

Recension - Blu-ray/DVD

Läskiga Samara som kryper upp ur brunnen. De svartvita bilderna i videon, som ingen får se för då dör man... Sju dagar har man på sig att lösa gåtan. I ettan lyckades Rachel komma på hemligheten, och nu har ingen dött på länge, trots att videobandet fortfarande går runt, runt. Men Samara ger inte upp så lätt.

I mellanfilmen som tillverkats för att man lättare ska förstå sambanden (finns numera på extramaterialet till "The Ring-boxen" som kom ut i september 2005), har en grupp ungdomar börjat intressera sig för sambanden så pass mycket att de snubblar på gränsen till de dödas rike, i sin jakt efter att få reda på vad som händer dag 7. Något som givetvis är dömt att misslyckas förr eller senare...

I "The Ring" var det japanska bildspråket en stor influens, såväl i inredning av hemmen, som i bildspråket. I tvåan har man alltmer gått ifrån detta. Ett tydligt exempel är att man använder sig av skräckbitarna från ettan; som episoden med flugan, hästarna och vattnet i sig; och varje gång man inför det förväntar man sig att publiken ska hoppa högt, enbart av igenkänningsfaktorn. "Vi har lärt oss att detta är farligt, alltså skyr vi det." Detta funkade möjligtvis på bio, men i tv-soffan sitter man mest och tycker det är lite löjligt.

Vidare har man liksom spelat ut sina kort lite, i och med ettans slut. För de som inte sett den filmen ska jag inte avslöja något; men det handlar om samma skillnader som gör "Hajen" så mycket briljantare än sina efterföljare. Att man väntar med att visa monstret.

Influenserna till videobandet och de suggestiva bilderna, det som gör storyn skrämmande, går tydligt att härleda till både David Lynchs "Twin Peaks" och Bunuels och Dalis surrealistiska experiment "Den andalusiska hunden" från 1929. Med läskig musik till är det ett enkelt knep att lyckas. Att använda sig av detta kändes nytt och oprövat i ettan. I tvåan har det redan gjorts, och det krävs mer. Något filmen bara till viss del lyckas med.

För nog finns det skrämmande scener. När naturen samarbetar med Samara, till exempel, och djuren vänds emot människorna... Vissa raka skrämselscener fungerar också, man kramar kudden lite extra där man sitter. Men för det mesta känns det lånat, än från det ena, än från det andra. Lite "Terror på Elm Street", lite "Excorsisten". Det här är en typisk uppföljare. Det vill säga, visst, man dör inte av att se den.

Eller kanske så här: ettan dog man nästan av att se. Felet med tvåan är att man INTE dör av att se den...

Lina Arvidsson

Kommentarer