Recension - Blu-ray/DVD

Ensam hemma släcker jag ner min TV-salong, tar med mig min kopp te in till soffan, sätter mig tillrätta och sätter igång filmen. Kvar på bordet ligger fodralet som hade lockat till sig vilken skräckfilms-fantast som helst. Av den anledningen höjs förväntningarna något och jag ser fram emot de kommande 86 minuterna.

86 minuter senare är jag inte lika nöjd längre. Förväntningarna hade visat sig vara alldeles för höga och besvikelsen är påtaglig.

Filmen börjar med slutet som så många andra filmer. En ensam man sitter utslagen på en trappa och i bakgrunden hörs hans röst berätta hur filmen ska sluta. Även om jag redan innan hade mina aningar, hade jag gärna besparats den informationen. Detta är genomgående filmen igenom. Hela tiden matas vi med information, tankar och ord som gör att vi slipper tänka själva. Påklistrade dialoger blir plastiga och dumförklarar tittaren istället för att vägleda och stundtals kommer du på dig själv att sitta och störa dig på karaktärerna.

House of the dead har dom ingridienser en skräckfilms-makare på 70-talet hade satt på sin "måste-finnas-med-i-skräckfilms"-lista. En hel del nakna tjejer, mycket blod och dom klassiska "hmm hörde jag något där inne i det där läskiga mörka huset? Jag tror jag går dit ensam och tittar".

Att filmen baseras på det välkända dataspelet med samma namn, visar filmkreatörerna genom sina övergångar scenerna emellan. Dessa utgörs nämligen av bilder från det gamla spelet och enligt mig räckte det med texten "based on the videogame..." som visades innan filmen kom igång. Lite för mycket alltså!

För att framhäva något positivt kan jag nämna slagsmålsscenerna som stundtals blir både häftiga och vackra. Enligt Boll användes inte mindre än 300 filmkameror för att få fram de effekter han lyckats med. Musikvideo-känslan är hög och är här man sitter och gungar med och fastnar med blicken i bilderna.

Slutsats:
Filmen som matar oss med one-liner på one-liner är inget jag rekomenderar. Manus, klippning och skådespelarinsatser gör att jag inte blir skrämd en enda gång under filmens 86 minuter (vilka känns längre än vad de är). Vissa slaktarfilmer har nått kultstatus tack vare att de är riktigt riktigt dåliga. Så dåliga att man nästan skrattar åt dem. Det gör man inte åt den här filmen. Mitt ansiktsuttryck är detsamma filmen rakt igenom och de enda som ser ut att skratta är de zombies och skådespelare som verkar komma av sig.

En positiv eller negativ sak (beror på hur man ser på det) är att förväntingarna till Uwe Boll's nästa film, Alone in the dark, nu har sänkts något.

Extramaterial:
Trailer är det enda vi får tillgång till i denna avdelning

Daniel Johansson, chefredaktör