Recension - Blu-ray/DVD

"The Thomas Crown Affair" och Entrapment kör med samma idé: En rik gubbe, som inte har annat för sig på fritiden, stjäl dyr konst och en vacker, förförisk kvinna försöker sätta dit honom. Så originellt!

Rent filmiskt är dessa två filmer ganska enkla, harmlösa och logikbefriade produkter vilkas största intressemoment ligger i skådespelargalleriet. Gamla Bond, Sean Connery, spelar tjuven Mac i Entrapment, emedan nya Bond, Pierce Brosnan, lägger vantarna på andras egendom som Thomas Crown. Båda gubbarna är trevliga att titta på.

Entrapments styrka ligger, som sagt, i skådespelarna. Connery är Connery om man så stekte honom i smör. Alla filmer han medverkat i är inte bra, men han har aldrig gjort en dålig roll. Det räcker att han visar sig, så blir kvinnfolket lyriska och vi män kan inte förstå hur en gammal stofil fortfarande kan se så fräsch ut??? Märkligt.
I Entrapment gör han åter en karismatisk roll i samma välkända maner som man kan se i filmer som ”The Rock”, ”Just Cause” och ”Rising Sun”. En något tvärvigg specialist vars leverne plötsligt störs av en ung, ambitiös person.

I Entrapment korsas Connerys väg av Catherine Zeta-Jones, här spelandes en försäkringsagent som är övertygad om Connerys inblandning i allehanda ouppklarade inbrott. Hon kör med ettt dubbelspel och tillsammans skall de råna någon miljard ekorrskinn. Nåja, det om handlingen. Den är inte riktigt… vettig.
Tillbaks till Zeta-Jones, som numera är Michael Douglas fruntimmer. Men sicket fruntimmer! Den första filmen som jag såg med henne (i en liten roll) var ”Christopher Columbus: The Discovery”. Man kunde konstatera att hon var ju en grann tös.
Sedan kom ”The Mask of Zorro” 1998. Och klonk! föll hakan i bordsskivan. Tänderna skallrade i käften, för Catherine hade blivit alldeles sanslöst snygg. Hennes skådespelartalanger är litet si och så med, men utseendet är modell…grrrrr! I Entrapment får man ta del av denna, alls icke ofördelaktiga, fägring. Vig är hon också.
Jag hatar Michael Douglas!

Entrapment är en film för action- och spänningsfantaster. Inte för att den levererar speciellt nyskapande varianter av någondera, men som kvällsunderhållning är filmen alldeles ypperlig. Manuset är inte speciellt upphetsande och det hela blir så förutsägbart, att alla vadslagningar om hur det hela slutar kan man gott glömma.

Regissören Jon Amiel ser till att scenerna flyter snyggt i varandra och kameraåkningarna känns inte ansträngda. Färgseparationen är bland det bästa man kan se och för att kunna se skärpan och separationen har de goda filmskaparna försett oss med en massa laserstrålar, mörka utrymmen och färgglada scenerier i snabbt varierande takt.
Musiken och ljudkvalitén håller samma höga kvalité som bilden om också jag personligen har svårt för Christopher Youngs smörsekvenser. Blää.

Alltså strunta i allt som heter logik och stor filmkonst. Luta er bakåt och njut av Connerys närvaro och Zeta-Jones rump... öhh... kvinnliga fägring.

Jan Ahlgren

Andra recensioner