Recension - Blu-ray/DVD

Man brukar kalla folk som drömmer sig tillbaka till ett Tyskland delat av Berlinmuren för ”ostalgiker”. Folk som hellre vill ha skamliga och opersonliga plagiat av Coca Cola än den äkta varan. Folk som föredrar att snigelköra en gammal Trabant framför att susa fram i den nya Volvon. Och framför allt: Folk som ännu inte har drabbats av den övriga världens amerikanisering, dessa är ”ostalgiker”. En känd tysk ”ostalgiker” är filmskaparen Wolfgang Becker, som har regisserat filmen Good Bye Lenin!, en kärleksförklaring till de gamla öst och västblocken. Filmen osar mycket av den östtyska: ”det var bättre förr” mentaliteten, men detta utan att det någon gång faller utanför ramarna för en myskomedi, för att ta en politisk ståndpunkt. Filmen är rolig och human rätt igenom, och man sitter genom merparten av filmens nära två timmar och myser av igenkänningsfaktorn.

Filmens skildrar den unga östtysken Alex, som mer än allt annat vill slippa förtrycket av muren för att kunna röra sig fritt i sitt land. Men Alex mor däremot, är en stenhård kommunist som skulle se murens fall som världens undergång. En dag så får Alex mor dock syn på honom när han deltar några slags kravaller, och detta slutar mycket olyckligt. Alex mor vars dåliga hjärta inte klarar av sorgen av att se sin son som en motståndare drabbas av en hjärtattack, och hon hamnar i koma. Medan modern är avskärmad från omvärlden så händer det ganska så mycket, Berlinmuren faller, och vem som helst kan nu resa vart den vill. När hon slutligen vaknar up så får Alex instruktionerna om att minsta chock kan leda till hennes död, och han bestämmer sig därför för att hålla allt som har med murens fall att göra utanför hennes vetskap. Detta går strålande ända tills modern vill lämna sjuksängen och se sig om i världen igen.

Wolfgang Becker skildrar galant det gamla DDR-tyskland, och allt vad det innebär, och filmen känns hela tiden engagerande och relevant. Men det är inte bara det forna Tyskland han hinner med att hylla, utan även vem som gissningsvis är hans favoritregissör: Stanley Kubrick. Två av filmens scener innehåller referenser till Kubrick och hans filmer, men jag ska inte förstöra erat nöje med att säga vilka det är eller vad de innehåller, men jag kan säga att alla Kubrickfantaster kommer att känna igen sig väl.

På det visuella planet så är filmen nästintill fulländad, omgivningarna är rena utan för den sakens skull se konstlade och ogästvänliga ut. Det är ett vackert Östtyskland man får serverat med andra ord, och det känns inte en enda gång som man befinner sig utanför filmens tidsepok. Filmen är ett gediget hantverk, och förtjänar väl all framgång den har fått. Rakt igenom så är filmen rolig och lockar till många skratt, trotts att den har en alvarlig grund. Vad som dock hindrar filmen från att få motta toppbetyget, den prestigefyllda fempoängaren, är att Alex fader gärna kunde få haft en lite större roll i dramat. Vad som även får den att tappa lite poäng hos mig är Alex systers IQ-befriade pojkvän som får Homer Simpson att te sig som ett geni i jämförelse. Men kort och gott, två tummar upp Good Bye Lenin! som trots allt är något av det bästa tyska vi har möjlighet att se hemma i tv-fotöljen just nu.

Kim Ekberg