Simon Stahos nya film, Dag och natt, kan med enkelhet placera sig själv i toppskiktet över de svartaste filmerna som någonsin skapats. Filmen erbjuder inte en strimma hopp, och bara en enda karaktär som lever ett lyckligt liv. Dag och natt inleds med att Erland Josepsons rossliga stämma förtäljer att filmens huvudperson, spelad av Mikael Persbrandt, kommer att skjuta sig själv. Resten av filmen handlar om hur han reser runt i sin bil, och försöker finna en anledning till att inte ta sitt liv. Hela filmen utspelar sig utifrån två kameravinklar riktade mot framsätena på bilen, och hela filmen är uppbyggd av dialog mellan Mikael Persbrandt och hans bisittare.

Dag och natt är ett gyllene bevis på att man kan ta elva skådespelare från Sveriges skådespelarelit, sätta dem i en bil för att prata med varandra i 1 timma och 30min, och ändå skapa en fantastisk film. För Dag och natt blir aldrig tröttsam eller enkelspårig, filmen drivs fram av att man vill veta hur en människa kan fatta beslutet att ta sitt eget liv. Dag och natt är becksvart, ja nästan odräglig att se igenom. Hela filmen skildrar människor vars liv är ett rent helvete, och man kan inte låta bli att ibland sitta och småle åt eländet. För vilken annan film levererar repliker som ”jag har trampat många kvinnor i ansiktet i mitt liv, och de har alla själva bett om det” eller ”Jag har aldrig velat ha en son, inte ens när du föddes” på löpande band.

Simon Staho har fått många svenska skådespelare att ställa upp på Dag och natt, (Mikael Persbrandt, Lena Endre, Mikael Nyqvist, Fares Fares, Tuva Novotny .mfl) och alla spelar på sin absoluta topp. Mikael Persbrandt är fantastisk i rollen som den självmordsbenägne Thomas, alltid med fuktiga ögon, och en sällan skådad uppgivenhet. Resten av ensambeln imponerar också, men det är Persbrandt som verkligen briljerar. Och tur är det väl att skådespelarinsatserna är på topp i en så karaktärsuppbyggd film som Dag och natt.

Simon Stahos regi är även den imponerande, men tanke på språkbarriären mellan skådespelare och filmskapare. Det är bara i vissa formuleringar och grammatiska termer (Jag tror på du och jag) som inte känns riktigt anpassade för det svenska språket, och där kunde ju skådespelarna ha tagit lite egna initiativ. Filmens regi i övrigt är vacker, lågmäld och faktiskt lite imponerande med tanke på den sparsamma mängden kameravinklar. Karaktärernas miserabla livsöden beskrivs på ett övertygande sett, och det är svårt att hålla tårarna borta i vissa fall. Dock så känns det inte som om man kan känna någon särskild sympati för Mikael Persbrandts karaktär, som är förträffligt spelad, men dock för hjärtlös och svinaktig för att kännas realistisk.

Dag och natt är summeringsvis en fantastisk film, men den är inte precis någon stämningshöjare. Om man vill bli på glatt humör så bör man välja någon annan film på repertoaren (Gustaf). Men om man bara orkar med att sätta sig in i filmen så förvandlas den till ett smärre mästerverk, om än ett dystert sådant. Dag och natt är en av årets bästa Svenska filmer, och tillsammans med killinggängets Fyra nyanser av brunt och Om jag vänder mig om, så fyller den ett tidigare öppet hål i den svenska filmindustrin, ett hål i mitt hjärta.

» Lägg en egen kommentar