Recension - Bio

Nio år har gått sedan Robert Rodriguez och Frank Miller gav oss "Sin City", den första filmen baserad på Millers serieböcker. Ganska lång tid har alltså gått innan vi till slut fick den utlovade uppföljaren, men är det för sent?

Kort svarat: Nej. Inte i mitt tycke iaf. Jag såg om den första filmen härom kvällen, som lite uppladdning inför den nya, och jag slogs återigen av hur enormt vacker den är i sitt starkt stiliserade utförande. Enormt våldsamt, men med denna unika visuella stil känns det ändå nedtonat. Vissa har klagat på att det är en romantisering av våld, men jag håller inte riktigt med. Utan detta våld hade det inte varit möjligt att filma "Sin City" över huvud taget, med tanke på hur förlagan ser ut.

I "Sin City: A Dame to Kill For" bjuds vi på samma visuella explosion, och det är fortfarande lika imponerande snyggt. Filmen visas även i 3D, vilket visade sig lyfta det hela ännu högre. Det är många bekanta ansikten vi får återstifta bekantskapen med; Marv (Mickey Rourke), Nancy (Jessica Alba), Hartigan (Bruce Willis), Senator Roark (Powers Boothe) och Gail (Rosario Dawson). Vissa av karaktärerna från den första filmen har fått nya ansikten av olika anledningar, bland annat så har Dennis Haysbert ersatt bortgångne Michael Clarke Duncan i rollen som Manute och Jamie Chung har ersatt blivande mamman Devon Aoki i rollen som Miho. Lägg därtill fina skådisar som Josh Brolin, Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Ray Liotta, Stacy Keach och Christopher Lloyd för att nämna några och ni ser att Rodriguez än en gång har samlat ihop en riktigt imponerande ensemble.

Framförallt är det Eva Green ("Casino Royale", "The Salvation") som får visa vad hon kan och jag får nog drista mig till att säga att hon är den i särklass bästa femme fatale jag sett på många, många år. Stående ovationer! Brolin, Rourke och Gordon-Levitt får också bära en hel del av filmen på sina axlar, vilket de gör med bravur.

"Sin City: A Dame to Kill For" innehåller våld och naket. Mycket våld. Mycket naket. Men, precis som i föregångaren, görs det med stil och finess och det är en ren fröjd att luta sig tillbaka i biofåtöljen och låta sig omslutas av en mycket, mycket vacker film.

Fredrik Liljegren, chefredaktör