Serious man, A

  • Release (Bio): 2009-12-25

Recension - Bio

Med dunderfilmen ”No Country for old Men” tog sig brorsorna Coen upp ur en smärre formsvacka. Stilsäkra och ganska störtsköna ”Burn after Reading” visade, även om den var ganska tramsig, att den goda formen inte bara var en engångsföreteelse. Deras splitternya ”A serious man” är både oseriös och seriös på samma gång, men väldigt bra. Därför belönas den av mig med en recension som är oseriös men seriös. Men inte så väldigt bra.

Filmen utspelar sig i ett judiskt mikrokosmos som förefaller vara förstenat i övergången mellan sextio- och sjuttiotal. Inom detta univers verkar Larry Gopnik som professor, den seriöse mannen i filmens titel. Seriös eftersom han varken stör universums religiösa eller moraliska fundament. Men så börjar det plötsligt gå utför, och likt Job i bibelhistorierna ställs han inför diverse prövningar till synes utan anledning. Hans fru berättar att hon vill lämna honom för en familjevän, sonen knarkar och grannfrun är naken och välkomnande.

Självklart bådar detta i upplägg i Coenbrödernas händer för en väldigt underhållande film, vilket det också mycket riktigt resulterar i. Grabbarnas osvikliga känsla för att skriva ett manus finns fortfarande väl i behåll. ”A Serious Man” är fylld av stiliga smådetaljer och en välavvägd stegvis historieutveckling. Skådespelarensemblen, som består enahanda av tv-skådisar, imponerar stort, och känns otroligt välcastade i sina respektive roller.

Kritik kan måhända riktas mot att den judiska fonden används på ett lättköpt och outvecklat vis, och att vi förväntas skratta åt märkliga ord och fenomen. Men jag tycker denna arketypiska skildring i hand med den konstruerade tidsprägeln skapar en artificiell värld väl värd att ifrågasätta. Larry's fördärv känns på detta sätt inte lika deprimerande, utan snarare ganska logiskt, utan att vara speciellt ironiskt.

Men lika mycket som detta är en rolig film, är det också en smart och tänkvärd sådan. De ständiga moraliska frågeställningarna får mina tankar att gå till Woody Allens mer existentiella filmer, vilket är någonting odelat positivt.

Kim Ekberg

Kommentarer