Recension - Blu-ray/DVD

För mig var Dödligt vapen 4 första bekantskapen med nya martial arts kungen Jet Li. Och nu när jag har sett honom i hans första huvudroll i en amerikansk produktion, så förstod jag varför jag gillade DV4 och varför jag tyckte om Romeo must die. Jet Li har mer gemensamt med Bruce Lee och Chow Yun Fat än med den betydligt lättare och mer skämtsamme Jackie Chan. Li är samma typ av filmhjälte som Steve McQueen och Russel Crowe, de kombinerar en hård yta med känsliga och intressanta ansikten. De är, så att säga, både tuffa och mjuka och det är de hjältarna som blir coolast och som håller längst. Både män och kvinnor kan relatera till dem.

Romeo must die lever och andas genom Jet Li. Han är störtskön och så cool som ex-snuten från Hong Kong som rymmer från fängelset för att ta sig till San Fransisco och ta reda på vem eller vilka som mördade hans bror. Vad han inte vet är att han hamnar mitt i ett uppblossande krig mellan asiater och svarta i den undre världen och inte blir det bättre av att han kärar ner sig i Trish (sångerskan Aaliyah) som är dotter till den svarte gansterkungen Isaak O'Day (spelad av alltid lysande Delroy Lindo). En inte helt oäven mix av Romeo och Julia, gansterfilm, hip-hop kultur och fightscener som både liknar och utmanar de i Matrix. Men handlingen är ju inte det väsentliga här, nej, utan detta är en stundtals extremt brutal och våldsam actionfilm som lever på två saker - Jet Li och slagsmålen, vilket nästan är samma sak eftersom Li figurerar i stort sett alla gruffsekvenser. Det har pratats och skrivits om det anatomiska i denna film, alltså att man får se som på röntgenbilder hur ben, armar och nackar bryts i några scener och visst det är tveksam varför det ska vara med. Men det sker på två ställen som jag kunde märka i alla fall och det känns lite uppförstorat helt enkelt.

Romeo must die är mycket av en soppa, en inte helt lyckad blandning av en massa genrer och den är ibland tröttsamt våldsam och kör ju på med det där att slagsmålsdeltagarna verkar tåla hur mycket som helst och ligger inte kvar förrän typ nacken har brutits. För att njuta av en film som denna bör man ju ha en viss förkärlek till sparka- och slåssrullar och allt vad det innebär. Men sina brister till trots så svalde jag det mesta och det beror på att filmen har ett högt tempo, är spännande och fylld av spektakulära action- och slagsmålsscener som då och då fick en att tänka på Matrix. Och den är förbaskat läckert gjort. Men den är även lätt romantisk och hade det varit någon annan än Li skulle det blivit töntigt, men han fixar det och lägger ett hyfsat känslomässigt djup till filmen som också får en att tänka på John Woo. En liten kuriosa detalj som jag gillade och som kan vara omedvetet från filmmakarna, men som hos mig satte igång tankar på en annan gäng- och slagsmålsrulle - Walter Hills kultrulle The Warriors från 1979. Och det var inte bara slagsmålsbaletterna i Romeo must die som drog igång den nostalgitrippen, även om det finns likheter där, utan mer en replik som svarte underhuggaren Maurice (av Trish kallad Moron) slänger ur sig när han letar efter Li: "Dim Sun (hans smeknamn på Li's karaktär), come out and plaaay…"

Gillar man Hong Kong rullar, häftiga och snyggt filmade slagsmålsscener, bra hiphop musik och stenhård action ska man inte tveka att se Romeo must die. Men man bör inte vara för känslig för ljudet av ben och nackar och dylikt som går av. Framförallt bör man se den om man vill spana in 2000-talets nye Bruce Lee i aktion och med det kanske starten på en nygammal typ av filmhjälte, lite som Steve McQueen meets Bruce Lee.

Göran Skoglund

Andra recensioner