Recension - Blu-ray/DVD

När det gäller Woody Allen kan jag inte annat än hålla med Filmkrönikans Fredrik Sahlins uttalande i senaste programmet: - Jag blir som en av Pavlovs hundar när Woody Allen kommer på tal, jag börjar dregla…

Lite så är det faktiskt. Karln är ganska otrolig. Snart 70 bast och han har gjort en film om året så länge han varit filmregissör. Och han har en fantastiskt hög lägsta nivå. I sanningens namn ska väl framhållas att hans nittiotalsproduktion varit lite upp och ner (som Harry bit för bit, inte så bra enligt mig…), och att han nog aldrig riktigt längre kan komma upp i samma klass som filmerna från 1970- och 80- talen som Annie Hall, Manhattan, Hannah och hennes systrar och Kairos röda ros. För att ta några exempel.


I nya rullen (nya och nya förresten, den är från 1999 och har alltså ca ett år på nacken…) spelar Sean Penn en påhittad jazzgitarrist som under några år på 1930- talet hade något av en glansperiod. Allen har spunnit en låtsatsdokumentär krig detta och byggt upp filmen lite grann som kalasfilmen Zelig (1983). Alltså han gör filmen som en speldokumentär där olika experter, däribland Allen själv, uttalar sig om detta jazzgeni som var gudomlig på gitarr, men hade ett privatliv som mest liknade en naturkatastrof. Emmet Ray, som han hette, hankade sig fram med sin orkester och levde först och främst för sin musik. Han skulle bli känd, han skulle bli stor, men hans förbannelse var att han hela tiden kallades "världens näst bäste gitarrist, efter den franske zigenaren Django. Ray erkände själv Django som störst och hade setts svimma de få gånger han såg fransmannen spela.

Ray avverkade kvinnor på löpande band, livrädd att binda sig och få höra orden "Jag älskar dig". Då försvann han bort, in i musiken och till biljardborden eller till banvallar för att titta på tåg. En av Rays stora passioner var att skjuta råttor vid en soptipp och dit drog han ofta tjejer för att imponera på dem. Det funkade inte riktigt bra…
Penn är fruktansvärt bra i rollen som Ray, en oerhört egofixerad, paranoid, svartsjuk och socialt handikappad person som enbart kommer till ro när han spelar på sin gitarr. Penn visar så tydligt denna kontrast hos Ray när han spelar, hans ansiktsuttryck är saligt och han lever upp och blundar och ler. Men när showen är över, då rämnar allt. Skulder, trasiga förhållanden, gansters i hälarna, ursinniga artistbokare osv, Rays struliga privatliv drar honom allt närmare ruinens brant.
Ett av de längre förhållandena har han med Mattie, en stum liten flicka som mest äter och tittar storögt på Ray och älskar höra honom spela. Ray lockas av hennes oskuldsfullhet och snällhet, men klarar inte av henne när hon får en filmroll av en slump i Hollywood. Hennes godhet både drar till sig honom och stöter bort honom.

Som vanligt har Allen samlat en intressant samling skådisar kring sig. Samantha Morton (Mattie) är mycket bra, likaså Anthony LaPaglia och Uma Thurman i en mindre roll som en av Rays kvinnor.
Dur och Moll är varken en av Allens bästa eller mindre bra, den ligger därimellan. Trots att det finns ett underliggande stråk av allvar och ett försök av Allen att utforska hur en människa kan skapa så underbart vacker musik, men samtidigt vara helt tvärtom privat, så är den vinnande känslan en härlig lätthet och stor underhållning.
Det ser så lätt ut. Filmen är dessutom mycket snygg och Penn briljerar i en roll som gav honom en nominering vid den senaste Oscarsgalan. Man har svårt att avsky Emmet Ray just för att Penn är så jäkla bra.


Det finns många som tycker att Allen har blivit rejält gubbsjuk. Men då tror jag man blandar in för mycket av den offentliga bild som finns av Allen. Eller att man hakar upp sig på att han spelar mot dubbelt så unga tjejer. Men i både Kändisliv, den förra filmen, och Dur och moll har han valt att stå utanför.
Jag tycker Woody Allen rular. Fortfarande.

Göran Skoglund

Andra recensioner