Recension - Blu-ray/DVD

1983 gjorde Woody Allen en av hans absolut mest underhållande filmer, ”Zelig”. Filmen var en ”dokumentär” om en besynnerlig man, Leonard Zelig, som kunde anpassa sig till sin omgivning och t.o.m. alternera sitt utseende vid behov. Zelig var en man som var lätt påverkad av yttre influenser och stimuli och så följer man hans liv genom 30- och 40-tals nyhetskameror, där han utan problem uppträder som en läkare, svart musiker, ortodox jude och hängiven nazist. Och mycket annat. Zelig var en lättpåverkad, svag person, något som Woody Allen ofta speglar i sina filmer, men på samma gång ett mirakel av sin tid.

Sweet & Lowdown behandlar svaghet och briljans på ett likalydande, dokumentärt sätt. Denna film plockar fram den fiktiva jazzgitaristen Emmet Ray och hans brokiga karriär. Emmet Ray spelas övertygande och med smärtande stil av Sean Penn som är såväl en fantastisk skådespelare som en duktig regissör. Penns skådespeleri är det som håller hela filmen flytande, för utan hans närvaro skulle filmen nog ha blivit en ganska konstig upplevelse. Allens regi är mogen och klarsynt, men inte nyskapande nu längre.

Som ”dramadokumentär”/komedi är filmen alldeles förträfflig. Sean Penn är gitarrgeniet som är GUD då han spelar, men alla tiders största svin då han är utanför scenen. Han super, stöter på alla kvinnor och är en så stor egoist att då han träffar en stum kvinna, fantastiskt spelad av Samantha Morton, så förstår han inte att hon är stum, då han babblar på och ger ingen andrum för andra än sig själv. Han tror att hon endast lyssnar intensivt på honom. Att han är full av sig själv, bitter och barnslig beror mycket på att han anses vara världens näst bästa gitarrist och det retar honom. Den bästa är Django Reinhardt och han saknar dessutom fingrar! Reinhardt är Emmets största konkurrent och på samma gång hans största idol.

Woody Allen skapar en trovärdig 30-tals omgivning med stillsamma färger och tidstypisk sceneri. Som entusiastisk jazzälskare (och utövare av klarinettspel av bättre klass) har han valt att fylla filmen med virtuosiskt skönspel och fantastisk musik. Hängiva, trångsynta vänner av hiphop, rap och techno kan finna filmens musikaliska budskap svårsmält, men jag rekommenderar ändå alla att se verket, för om inte musiken faller en i tycket, så torde skådespeleriet vara värt en eller annan påtittning.

Vad som retar mig till vansinne är att man valt att begåva denna annars utmärkta DVD med ett ljud som tillhör antiken. Vanligt stereoljud kan jag acceptera i 50-, 60- och 70-talsfilmer, men att behöva tåla Dolby Digital Mono i en 1999-års film är inte mindre än skandal. Egentligen är ljudet inte dåligt, men man har blivit bortskämd. Bara som kontrast vill jag nämna att jag såg dagen innan ”Dances With Wolves” i DTS och man blir lätt konfunderad då 90% av ljudet man vill höra kommer rakt framifrån och i mono. Vems fel?

Bilden är bra. Färgerna är skarpa och exakta. Man ser på en varm, felfri bild som är stabil och högkvalitativ, precis som vi DVD-ägare vill ha det. Sweet & Lowdown är inte ett mästerverk, men som en underhållningsfilm är den bra, mycket beroende på de starka aktörerna och den magnifika musiken. Den är inte lika neurotisk som många av Woody Allens filmer, men den har det där typiska, Allenska glimtet i ögat, som gör att man känner igen hans stil och hans högklassiga hantverk.

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner