Recension - Blu-ray/DVD

Blott 36-åriga regissören Wes Anderson har på kort tid blivit ett stort namn i Hollywood. Numera står kändisarna på kö för att få medverka i hans filmer. I en av de största filmerna under 2001, The Royal Tenenbaums, började ta fart på allvar. Då hade han han bara gjort två filmer tidigare, men där fanns namn som Gene Hackman, Ben Stiller och naturligtvis Bill Murray som har huvdrollen i den senaste. I och med "The Life of aquatic" är Wes Anderson den absolut störste bland de unga regissörerna i Hollywood idag.

Alla som älskade "The Royal Tenenbaums" gjorde det gör Andersons enkelhet och underbara känsla för humor. En humor som ligger på en nivå utöver det vanliga och det är nästan så att man skulle behöva de igenkännande sitcom-skratten i bakgrunden, för att riktigt framhålla det roliga. Kanske kan man kalla det för komplicerad humor, den serveras inte på silverfat utan publiken måste vara koncentrerade på både talet och bilden. Men humorn finns där, inbäddad i stillsamma scener med en häpnandsväckande detaljrikedom.

"The Life Aquatic" kräver förmodligen också sin filmäskande man. Det gäller att kunna se bortom enkelheten och istället koncentrera sig på alla ypperliga skådespelarinsatser, vad de säger och hur de agerar. Själva berättelsen är inte ett dugg komplicerad, snarare tämligen enkel och banal. De få actionscener som finns utgörs av ett par eldstrider med vapen som ger ifrån sig små knallpulverläten. Folk skjuter vilt och verkar tillsynes odödliga. Det är alltså inga tunga eldstrider där kulorna viner i luften utan det är lätt, lättsamt och oseriöst. På något sätt sammanfattar detta Wes Andersons syn på film och det är som om han viskar till oss den här eldstriden brydde jag mig inte om, det är allt det andra som är viktigt. Tydliga referenser till undervattenfilmaren Jacques Cousteau går som en röd tråd genom hela filmen och väcker lust i mig att ta reda på mer om honom. Att Anderson redan gjort det är uppenbart.

Det vore fel att kalla Anderson för en oseriös filmskapare på grund av avsaknaden av tempo och bombastiska uttryck. Han är snarare en man av ord och bild, vilket visar sig i ett fantastiskt manus och långa och korta scener fulla med information. I och med att "The Life Aquatic" rör sig lite på gränsen till det overkliga, skapas också en slags Tim Burton-känsla. Det är bara i en Wes Anderson-film som man på havets botten genom radio kan föra en debatt om huruvida ordet "pappa" är ett lämpligt ord i sammanhanget.

Bill Murray har alltså äntligen fått sitt officiella erkännande i och med "Lost in translation". Nu är han en av de största, vilket han bevisar tydligt även här. Det är en fröjd att se honom och samspelet med Owen Wilson känns efter en stund helt naturligt, även om jag till en början upplevde det vara en märklig kombination. En fullständigt tokrolig Willem Dafoe gör en lysande roll som känslosam tysk och Jeff Goldblum smälter fint in bland sina unga och gayiga sjömän.

"The Life Aquatic" kommer kräva åtminstone en titt till. Så mycket finns det att njuta av och jag kan tänka mig att nästa gång kommer jag hitta ännu mer saker att skratta och le åt. Det är lungt, trevligt, gemtyligt och förbaskat bra.

Jesper Isaksson, chefredaktör


Wes Anderson är en riktig lirare som tidigare har givit oss praktverk som Rushmore och the royal Tennenbaums.
Den sistnämnda är faktiskt en av mina absolutfilmer. När hans nya film the Life Aquatic utannonserades så var det
förmodligen inte bara jag som dagligen hängde på Apple för att vara en av de första att bevittna den nya trailern.
Att Amerikas just nu formstarkaste skådespelare, Bill Murray, skulle spela huvudrollen, gjorde knappast att förväntningarna
förmildrades. Faktum är att mina förväntningar på den här filmen varit så stora att jag utan att tveka tjongade upp filmen
på förstaplatsen på min lista över årets mest efterlängtade filmer.

Så har dagarna gått, och filmen har äntligen nått våra svenska biografer. Förvånande nog så har filmen mottagit kritik som
inte alls har varit så strålande som jag förväntat mig. Så när jag gick till biografen premiärdagen så var jag redan en smula
besviken på Wes. Hur kunde han svika mig och göra en film som bara är bra? Obegripligt tyckte jag och sjönk ner djupt i biostolen där ingen kunde se mig, mannen som listat the Life Aquatic som årets förmodat bästa film. Men så började filmen, och bit för bit så växte sig övertygan allt större. Jag och resten av kritikerkåren kan inte ha sett samma film. När eftertexterna sedan rullade samtidigt som filmens Pelé spelade och sjöng på portugisiska så var jag helt golvad. På fem minuter stod jag med pupiller stora som vad nu som ör stort och runt, och det enda jag kunde klämma ur mig var ett chockat: "Ni hade fel!"

Så bra är Life Aquatic, så bra att man måste vackla ut ur biosalongen. Filmen är så fulländad på alla plan och man undrar gång på gång hur mycket Anderson ska kunna klämma in under dryga två timmar. Filmen är frustrerande vacker, fantastiskt rolig, extremt underhållande, oerhört detaljrikt och grymt hjärteskärande. Dock så kan det hända att man behöver se filmen ett par gånger för att kunna ta in alla känslor och stiliserade uttryck som Wes Anderson bombarderar oss med, men det är det garanterat värt. Vid en första anblick kan Life Aquatic tyckas vara en ordinär tokrolig komedi kryddad med ett Andersonskt formfulländat bildspråk. Då är man dock inte kapabel att se igenom den detaljrika och fruktansvärt vackra vattenytan. Att se Life Aquatic utan att se den fantastiska helheten är som att titta på toppen av ett isberg, visst är det vackert, men under ytan så är isberget betydligt större än det först verkar.

Vad som även har klagats på är att karaktärerna inte är lika utvecklade som i Wes tidigare filmer, men man kan snarare se detta som en omstrukturering. Fokus tas bort från alla sidokaraktärer och alla strålkastare riktas istället på Steve Zissou. Detta gör Bill Murrays rolltolkning oerhört mer komplex och ger en gripande inblick i karaktärens åldrande. Figuren Steve Zissou är för övrigt en oerhört läcker pastisch till den franske dokumentärfilmaren Jaques Costeau. Det är inte bara otroligt vackert men också extremt ledsamt att se hur Zissous liv plötsligt trasas ihop, och hur han tycks levt hela sitt liv i den fantasivärld hans "dokumentärfilmer" utspelar sig i. Detta illustreras på ett fantastiskt av animerade fantasifiskar som animerats av hjärnorna bakom lerfigurerna i Tim Burtons A nightmare before christmas. I slutändan så handlar inte Life Aquatic om att vara en lättsmält komedi, utan mer en skildring om att man ska leva sitt liv när man fortfarande har det, istället för att leva det liv man skulle vilja ha. Och att det inte tjänar någonting till att göra sig ovän med folk. Det är i slutändan ovännerna som gör att man håller sina vänner så tätt intill sig. Dettas sammanfattas magnifikt i filmens vackraste scen, där Anjelica Houstons ömma hustru plötsligt utbrister "It is beutiful Steve" åt havets undersköna skapelser. Detta säger ganska så mycket om deras förhållande, men även filmen som helhet. Det gäller att se saker för det de verkligen är för att förstå livets sanna storhet. Så se Life Aquatic för det den är, ett modernt mästerverk signerat Wes Anderson, igen.

Kim Ekberg


Kim Ekberg om Dvd-utgåvan
Ja ni, det är ingen mäktig utgåva vi svenskar bjuds på av denna superrulle. Det finns inte mycket till bonusmaterial. Plus att vi tvingas genomlida reklam innan menyn. Jag som trodde att jag lyckats köpa mig fri från det med dvd, men icke! Menyerna är dock riktigt vackra och handmålade av Wes bror Eric. En klar bonus. Dock så råder jag alla vänner av Wes att importera Criterions fina (och dyra) utgåva av Life Aquatic. Och Royal Tennenbaums. Och Rushmore.
(Produkterna finns på badlands.se)

Jesper Isaksson