Recension - Blu-ray/DVD

Final Destination-filmerna sticker ut ur mängden i skräckfacket och har alltid fångat mitt intresse. Det är ingen kannibalisk psykopat, ingen machetehuggande biff och inget rosslande spökväsen som utgör hotet. Hotet är rätt och slätt döden. En osynlig och obarmhärtig kraft som inte släpper taget om dig om det en gång är bestämt att din tid är kommen.

Sedan skildrar filmerna dessutom worst-case-scenarios som vi åskådare har lätt att relatera till; en explosiv flygplansolycka i ettan, en förödande bilolycka i tvåan och nu en bergochdalbanemardröm i trean. Vem har inte någon gång känt oro för något sådant? Det skulle kunna hända. Nyligen inträffade en allvarlig olycka på flumriden i Liseberg.

En i ungdomsgänget, en närmast fotobesatt Wendy, får i vanlig ordning en föraning. Men hon hinner inte rädda alla inblandade. Och kan hon ens rädda sig själv i det långa loppet? I trean lyckas man bra med att skildra den inledande olyckan med förmodad realism. När säkerhetsbalkarna lossnar i vagnarna som närmar sig en loop så smittar paniken av sig. Hemskt härligt att se.

Vad jag däremot är trött på är sammansättningen av karaktärer. Man känner sig oengagerad i deras öden, med undantag för en eller två intressanta figurer. Skolungdomar betades av i de två första filmerna. Kunde man inte skiftat fokus till bingoduttande pensionärer eller något? Gjort något nytt med persongalleriet? Nej, för då hade inga ungdomar gått och sett trean. Så vi får dras med medelmåttiga stereotyper. De korkade solariebrudarna fick uppenbarligen sina roller bara för att visa tuttarna och är så pass störiga att man snarare applåderar än förskräcks när de går en brännskadad död till mötes.

Kopplingen till de andra filmerna är lam. ”Jag surfade på nätet och fick nys om en flyplansolycka där samma sak hänt blablabla...” Vad sökte han då på för nyckelord? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Som så många gånger tidigare misslyckas filmmakarna med att cementera en helgjuten trilogi. Att börja om med bara nya bekantskaper i rollistan känns nästan lika oinspirerat som i ”The Fast and the Furious 3”. Men helt värdelös är inte trean, trots nyss nämnda brister och ett konstigt slut. Dödsfallen är lika groteska som vanligt och man har sällan tråkigt.

Extramaterialet försöker sig på att vara nydanande med en funktion som gör att man kan se hela filmen med möjligheten att göra val med sin fjärrkontroll, mitt i filmen, som till exempel påverkar hur eller om någon dör. Dessvärre verkar det inte få några viktiga konsekvenser för berättelsen som helhet. Men tanken är god. En svag trea till en filmserie som mest lever på gamla meriter.

Se också gamla hederliga recensioner:
* Final Destination 1 av Daniel Eek
* Final Destination 2 av Erik Norin

Johan Karlsson